Vänta

Selma är precis som jag.
Hatar att vänta, urdåligt tålamod och allt ska gärna hända nu nu nu!

Passivitetsträningen har alltså varit minst sagt lika viktig för mig. Och att vänta på min tur, ensambarn som jag är. Nu har åtminstone Selma blivit oerhört bra på det här. Jag går först. Selma får vänta. När vi öppnar dörren går jag först, Selma efter. När vi går på smala stigar eller längs trånga trottoarer vet hon att gå bakom. Med hjälp av fingertarget fixar vi bakombyte och hon följer kommandona höger och vänster klockrent! Och när det handlar om att vänta så sitter hon numera som ett litet ljus och inväntar att få tillåtelse att följa med, att söka etc.

Men så har ju Selma som vanligt sina egenheter för sig också. Som att hon plötsligt fått för sig att stanna vid första trappsteget utanför dörren och vänta tills jag gått före ner till porten. Först när jag öppnar den så kommer hon ner och viftar på svansen som att "Visst var jag duktig? Väntade typ skiiitlänge däruppe ju!"

Så fortsätter vi. Jag går först, Selma efter. Koppelpromenaderna har aldrig suttit så klockrent som de gör nu!