Sommaren 2011 passade vi staffen Dina när min kollega var på semester och det blev som spiken i kistan för vårt beslut att skaffa Selma. Samma dag som vi lämnade tillbaka Dina, och jag fällde några tårar faktiskt, så började vi sökandet efter en kennel med en aktuell valpkull.
Vi var såklart lite färgade av att hitta vår egen Dina och när jag kom i kontakt med Martina och Strålande staffar så bara kändes det rätt. När vi såg att en av de då 1 dagar gamla valparna var brindle så ringde jag och sa att det är henne vi vill ha och ingen annan. Men i kullen fanns 2 tikar och Martina visste ännu inte vilken av dem hon ville behålla och ha fodervärd till.
Vi fick vänta en vecka på svar eftersom vi var benhårda på att det bara var den där brindletiken som skulle bli vår. Så efter en lång veckas tid fick vi klart besked, om vi fortfarande var intresserade så fanns hon att tinga. Och jag grät. Av lycka förstås och några veckor senare åkte vi 60 mil söderut för att hälsa på!
Vi hann knappt ta av skorna innan Selma, 6 veckor gammal, placerades i min famn och vi blev som ganska mållösa både jag och Hampus. Jag som ju hade massor med frågor, men där var plötsligt vår Selma och allt kändes så självklart.
Hon var liten och stöddig och så fort någon av de andra valparna i kullen närmade sig så for hon fram, puttade bort dem och parkerade sig i mitt knä. Vi hade bestämt oss alla tre verkade det som.
Resten är historia.
19 månader senare är hon stor och stöddig och så fort någon annan hund närmar sig oss så biter hon ifrån. Vi jobbar mycket på detta nu. Selma markerar att hon inte har ett dugg lust att dela oss med någon annan och hon verkar inte särskilt intresserad av att ens vara med andra hundar.
Idag träffade jag äntligen Dina igen och hennes matte Carolina för en vårpromenad längs Årstaviken med Selma! Tänk att två staffar kan vara så lika till det yttre men så olika personligheter!
Dina är energisk och på det mesta med snabba rörelser och hon hängde i kopplet runt halva sjön som en streber.
Selma är en filosof som känner mycket, går visserligen fint i koppel, men ska stanna och fnula lite ibland. Idag kunde hon stanna tvärt och sätta sig bara för att göra oss uppmärksamma om att hon finns till ifall vi nu råkat glömma det - allt medan Dina hängde i kopplet några meter fram och undrade om vi kunde komma vidare snart. Det syns till och med i blicken på Dina och Selma att de är olika karaktärer och det slog mig verkligen idag när jag såg dem bredvid varandra att Selma har väldigt talande ögon som folk brukar påpeka och att hon liksom inte är så mycket hund för att vara... en hund.
Selmas hundvakt Jenny sa det väldigt bra en gång, - att Selma är en seriefigur. Och jag kan bara instämma!
Så vad fasen är det jag har i mitt koppel egentligen? En sak är iallafall säker. Vore det inte för Dina så skulle inte denna Selma finnas hos oss idag!
