Bänkpress

Bänk i sommarskrud

En av nio...

Att hoppa ligger klart bland 10 i topp. Att hoppa behövdes liksom aldrig ens tränas på. Det började med att jag pekade på en bänk en dag och hon hoppade upp till att jag la till kommandot "Upp" och fick henne att sitta fint. Det var samtidigt ett bra tillfälle att träna på kommandot "Ner" vilket kommer till pass varje gång Selma träffar någon som hon gärna hoppar upp och tungkysser.

Följden blev dock att Selma självmant hoppade upp på varenda bänk hon såg och vi passerar nio stycken bara på väg till t-banan! Upp och ned, upp och ned...

Nu har nyhetens behag lagt sig en aning och idag kan hon både sitta, ligga och stanna kvar på vilken bänk som helst.

Larmcentralen

En nick för ja, två för nej

Från hallen har man utsikt över både ytterdörren, vardagsrummmet och köket.
Hit går Selma och sätter sig för att pocka på vår uppmärksamhet när vi sitter i soffan. Hallen har liksom blivit larmcentralen och hon väntar otåligt på att vi ska rycka ut och släcka bränder, d.v.s att hon är hungrig eller vill gå ut. Om vi inte ser henne tar hon plats rakt framför soffan. Från soffan håller vi en kommunikation där vi frågar och hon nickar. Om man istället möter upp henne i hallen så reser hon sig, svänger med huvudet i en gest som på människospråk betyder "Häng med!" och så rör vi oss ut mot köket där hon sätter sig och tittar sorgset på den tomma matskålen.

Ibland går larmet. Ett ynkligt pipande som en bön om att få hjälp att öppna dörren och gå ut eller så pips det i brist på uppmärksamhet. För Selma vill ha uppmärksamhet. Hon deltar inte i lek så mycket som hon vill att vi ska titta på när hon leker. Helst när hon biter på en pinne eller svansar runt med en leksak i munnen. Det är lek för Selma. Om man slutar titta så kommer hon och puffar på en och menar "Nej sluta inte, vi leker ju!" Vid några tillfällen har hon fått Hampus att följa med ut i köket enkom för att titta på när hon dricker vatten.

Mamma, Pappa, barn

Mamma Troya och Pappa Trubbel

Kullsyskonen Selma, Tuva, Sluk och Bulten

Selma 3 veckor

Selma kommer från Kennel Strålande Staffars D-kull i Malmö.

Jag tror minsann att Selma har blivit en rätt så skön blandning av sina föräldrar.

Egenskaper som smart, lättlärd och energisk har hon ärvt av mamma Troya,  - LP1 och CK

i unghundsklassen. Även täckningen, brindle.

Resten har hon definitivt efter sin pappa Trubbel, som familjens terrorist och charmknutte!

Även kroppen och musklerna.

Selmas kennelnamn är Strålande Staffar Ler Mycket, -  vilket hon också gör för det mesta!

Klara färdiga gå...

Nä Selma vägrar. Som jag skrivit i tidigare inlägg så ligger vår koppelträning mer åt att få Selma att gå än att inte dra i kopplet.

Steg 1: Hon sätter sig ned.
Steg 2: Nu lägger hon sig ned.
Steg 3: Rullar över på rygg och biter i kopplet.
Steg 4: Matte tröttnar, släpper kopplet och går.
Steg 5: Selma följer efter.
Steg 6: Tillbaka på steg 1.

Frihet under ansvar

Idag tog vi turen genom skogen och upp på klipporna där Selma kan springa lös och vara hur pinntokig hon vill. Jag vill gärna kunna ge henne den frihetskänslan att få vara okopplad och rasa av sig och det känns så skönt att hitta ställen som detta bara en bit utanför stan och dessutom ett stenkast från där vi bor i Telefonplan. Det är kuperat med klipphällar, skog och MASSOR med pinnar!

Men det kräver också att jag har full fokus på henne hela tiden och såklart en bra förutssättning att träna inkallning. Om Selma har en dålig dag och inte verkar särskilt samarbetsvillig är det bara dumt att att utmana ödet liksom. Skulle hon få syn på något eller vilja springa fram till någon förbipasserande skulle jag inte lita på att hon stannade vid mig om jag så hade en köttstek att hala fram som lockbete!

Vi brukar börja med kontaktövningar  och skogsturen blir som en belöning i sig. Då vet jag att vi byggt upp ett fint samarbete och att hon känner att vi har en rolig utflykt tillsammans där vad som helst kan hända eftersom matte är så rasande rolig att vara med! För att testa henne och få henne att hela tiden ha koll på mig så springer jag och gömmer mig bakom stenar och träd. Och illa kvickt söker hon upp mig och får som belöning att springa tillbaka till sin pinne. Jag kopplar henne aldrig vid inkallning för att hon ska ha en positiv känsla av att komma till mig. Numera funkar det riktigt bra att jag med lugna steg närmar mig henne när jag tycker att det är dags att koppla och gå vidare utan att hon springer bort.

Jag började att låta henne vara lös genom att jobba med en långlina så att hon kunde röra sig en längre bit från mig. Sen tränade vi massor med passivitet utomhus och bara satt och satt. Jag tror inte vi missat ett enda steg i händelseförloppet av hur snön blev till smältvatten och det långsamt blev vår! Och varje gång släppte jag kopplet och lät henne skutta fritt en bit. Och jag gömde mig bakom stenar och träd.
Ett litet steg för människan men ett stort steg för Selma.

Kaffe?

Med en staffe får man många underliga ljud på köpet.
Förutom högljudda snarkningar som t.om slår min gamla farfars, så kan hon bland annat kurra som en duva, gnägga som en delfin, puttra som en kaffebryggare och rapa som en alkis. Den enda gång det är knäpptyst runt Selma är då man vet att något fuffens är i görningen. Dags att ana oråd.

När vi går och lägger oss om kvällarna föreställer jag mig att hennes susande är havets brus.
Det är sövande och något jag verkligen fäst mig vid.

Sen vaknar jag till av en högljudd snarkning.

Jävla skitråtta

Älskad, nött och ihjälbiten hundra gånger om. Tygråttan finner man på de mest oanade ställen, som ett slags "Selma was here"-avtryck. I duschen, tvättkorgen, soffan och i en sko i hallen.
En morgon vaknade jag av att den låg på kudden och stirrade på mig.
Jävla skitråtta.

Fulåldern

Hon växte så fort på höjden och innan hon hann ifatt på bredden såg hon ju bara för rolig ut!
Som en gänglig kalv utan axlar och en alldeles för stor kostym som la sig i ljupa veck.
Nu, 10 månader gammal, har hon vuxit till sig rejält och bygger muskler på bara ett varv runt kvarteret.
Men Selma är en stor tik, även för att vara staffe, och har mycket mer att växa i så vi vete tusan vart det ska sluta?!

Hampus har så smått börjat jogga med henne och köra intervallträning till och från jobbet de dagar hon följer med honom. Det är en bra sträcka med en mördarbacke mot slutet som kör slut på henne!
Och som vi längtat efter sommaren! Ser verkligen fram emot att hon ska få simma och springa i sand och grustag. Och i augusi börjar vi träna agility som Selma är som klippt och skuren för.

Det enda som kvarstår är att jag själv måste fixa konditionen så jag hänger med!

En liten skit

Även Selma har varit en liten skit. Nu är hon en stor liten skit. Första dagarna i sitt nya hem gick åt att äta, bitas, leka, uträtta sina behov på golvet och sova. För jisses vad trött man blir när man flyttat hela vägen från Malmö.

Selma var en orädd och nyfiken valp så under den närmsta tiden utsatte vi henne för socialträning.och betade av tunnelbana, buss, bil, olika underlag såsom att stå på bryggor, lastpallar, åka hiss och gunga gungstol. Och Selma hängde bara med!

Även kloklippningen gick bra tills matte slant med tången. Men vi kom över det också.

Dessa tänder

Vi valpsäkrade hela lägenheten från knähöjd och neråt för att slippa ta onödiga fighter om vad som är tillåtet att bita i och inte. Selma hade i och för sig en ganska klar egen uppfattning om att allt som var åtkomligt automatiskt fanns till för att tuggas på. Så fort hon hittat något olovligt gjorde vi byteshandel och gav henne en av hennes leksaker istället. Men leksaker var liksom inte Selmas grej och inte höll dom mer än några sekunder iallafall innan golvet var täckt av diverse gosedjurs stoppning.

Så det blev mest hemmagjorda leksaker. En strumpa fylld med tidningspapper, repknopar, gamla cykeldäck och kartonger. I badrumsfönstret hade vi länge en angenäm samling tomma toarullar som Selma fick som belöning. Varje kväll gick man ronden runt i lägenheten och plockade kartongstrimlor och skor som tydligen börjat gå runt i lägenheten av sig själva!

I jämförelse med många skräckhistorier man hört om avbitna kablar, förstörda möbler och t.om hål i väggarna så hade vi det ganska lindrigt under Selmas värsta bitperiod. Så fort hon tappat alla valptänder och de nya vuxit ut så kom en dag då hon självmant släppte fixeringen vid skohyllan och vi inte längre behövde plocka kartongbitar.

Pirayan och Boel

Selma och Boel är nästan jämngamla, sånär som på några dagar. Innan de skulle börja valpkursen tillsammans tänkte vi, som de pedagogiska hussar och mattar vi är, att de skulle få träffas. Sagt och gjort bokade vi in en träff i parken. Men valparna hälsade inte på varandra i ordets vanliga bemärkelse. Det var second base på en gång och härjade runt och slog kullerbyttor på varandra på staffars vis.

Och på valpkursen hade de sedan bara ögon för varandra trots 7 andra ekipage och öppen valplek som avslutning varje gång. Vi blev förvånade över att vår annars så kavata Selma var så försiktig och helst bara höll sig till Boel eller till en och en medans de andra valparna for runt tillsammans.

Vinterjackan

Selma sportade sin vinterjacka från Hurtta och verkade själv tycka att olivgrönt liksom framhävde hennes figur. De satt som en smäck och tur var väl det med tanke på vilken rysligt kall och lång vinter vi haft!

Koppelträning

                                                

Hampus och jag har tränat koppelgående var för sig med Selma och det går riktigt bra tills vi går tillsammans alla tre. Då verkar hon förvirrad över vem hon ska lyda så vi tränar mer på att den som håller kopplet för och den andre är passiv. När jag tränat mycket lydnad, fritt följ och kontakt så märks det på henne att hon vill söka min ögonkontakt även när Hampus har kopplet så nu tränar vi att jag går snett bakom och tittar bort för att hon ska hitta fokus på honom.

Det vi tränar mer på är snarare att gå överhuvudtaget. Selma stannar och lägger sig på rygg så fort vi inte går dit hon vill. Där kan man stå och locka och dra bäst man vill medans förbipasserande verkar fundera huruvida vi misshandlar vår hund. Selma rör sig inte ur fläcken om man så skulle hasa henne längs asfalt!

Men eftersom jag nu vet att jag är både större och smartare och kan använda mig av mitt hemliga vapen, - den list hon saknar, så backar jag åt hennes håll och går en låång cirkel tills vi är på rätt håll igen.

Det funkar ibland.

Under många promenader runt Vinterviken tillsammans har pudeltanten Lovis trots storleksskillnaden satt ner tassen och visat vem som bestämmer och att hon är föga intresserad av staffen i kopplet brevid. För Selmas del har det varit den bästa träningen i självbehärskning och att visa respekt mot de som är mindre även om hon nog alltid kommer att tro sig vara en fjäder istället för det muskelpaket hon är! 

Hej!

Det här är Selma. Envisare än en åsna, med ett nästintill ohälsosamt bekräftelsebehov och en ohämmad aptit på såväl mat som livet. Hon är också 16 kg kärlek med en stor portion humor och vår bästa kompis. En hångelkompis som helst av allt slätar av en i ett sätt att uttrycka sin glädje och tillgivenhet. Selma har hunnit bli drygt 10 månader och under den tiden har vi lärt känna varandra ganska väl.

Bästa tugget: Ben av alla slag. Vi har nog plöjt igenom djuraffärernas hela sortiment innan vi hittat en modell som inte försvinner på en bråkdels sekund!
Bästa hänget: Skogen och klipporna vid vattnet i Gröndal.
Bästa skolan: Valpkurs och Vardagslydnad på Hundläroverket. I augusti börjar vi träna agility som jag anmälde henne till kort efter att hon visat att klättring och hinder av olika slag är det roligaste som finns. Hon har t.om. åkt rutschkana på  eget bevåg när vi besökte en lekplats.
Bästa utvecklingen: Att bli rumsren och komma över fixeringen vid skohyllan. Just nu är det, förrutom allmän lydnad, mycket inkallningsträning på agendan.
Bästa kompisarna: Staffarna Rico och Boel, - lika barn leka bäst.
Bästa leksakerna: "Tjoffen" som går att kampa med, ett gammalt cykeldäck som tål det mesta och tygråttan som går att sutta på till den är blöt och alldeles skrynklig. Selma är föremålsinriktad och vill gärna gå runt och visa upp sina troféer under ett högljutt growlande.
Bästa platsen: I soffan, helst ovanpå någon.
Bästa filosofin: "Det finns inga hinder som man inte kan gå över eller flytta på för att komma framåt"
Värsta grejen: Allt som hon inte känner för helt enkelt. Det kan vara så enkelt som att behöva gå en raksträcka i koppel. Då kan man missta henne för att lida av akut narkolepsi då hon kastar sig omkull på rygg på marken och inte flyttar sig en tum om man så hasar henne längs trottoaren.

Skrev jag att hon är envis förresten?