Att hitta en pinnhög kan vara lite som att komma till himlen.
Ligger lågt med energin just nu efter denna förkylning som ser ut att vara längre än kalla kriget. Lika kallt som vädret idag då jag ambitiöst nog sett till att pallra mig ut med grannfolket för hundpromenad. Man har ju ofta en bild målad framför hornhinnan som ett slags skimrande filter av hur myysigt det kommer att bli med en höstpromenad en solig söndagsmorgon i oktober när man bestämmer sån´t här i förväg. Sanningen är ofta som idag, när man pillat i sig piller och snutit sig en gång till i förebyggande syfte, snört på sig kängorna (och behövt snyta sig en gång till efter att ha hållt huvudet nedböjt under denna sekvens) och nu är svettig av allt förberedande i hallen kommer ut och kisar mot en hegrå himmel, snålblåst och så duggar det. I sidled.
Ja då vet man att man är hundägare - for real.
Men när Anders och Maria mötte upp oss med lilla Lovis och söta Alva i vagnen så kändes det bättre. Varje chans att gå koppelpromenader med en annan hund ska fångas! Sist Selma och Lovis träffades var förra helgen då jag skulle passa henne i några timmar. Några timmar som definitivt ogillades av Selma som tyckte det var högst olämpligt att hennes Matte gullade med en minipudel på hennes revir. Pedagogisk som man är lät jag Selma hållas och lämnade rummet med Lovis så fort Selma gav till ett knyst. Och återvände så fort hon kunde bete sig. Om och om igen.
Det är inte första gången Selma beter sig på detta vis när det kommer till att vilja vakta sina revir och resurser mot andra hundar, samma sak händer nämligen på Husses jobb där Selma förvandlats till en liten bitch mot sin forna vapendragare staffen Rico när han kommer "för nära" hennes bur. Så jag skrev till Martina (Selmas uppfödare) för lite råd om hur vi ska fortsätta och blev peppad av hennes svar om att det är dags för hårdhandskarna på denna tonårsdam!
I en vecka har vi nu satt ännu hårdare husregler. Ignorerat henne varvat med att stärka våra roller som flockens ledare. Redan nästa dag skällde Husse ut henne på noter när hon ville vakta mot de andra hundarna på jobbet och responsen är fantastisk! Selma veknar direkt och inser väl att det är bäst man sköter sig nu. Istället har varje tillåtelse att få vara med, få närhet och uppmärksamhet fått ökat värde och något hon måste arbeta för att belönas med. Jag är så stolt över hennes utveckling både inom vardagslydnad och när vi tränar stegen inför Lydnadsklass 1. Ska få tummen ur nu i veckan och skaffa en träapport för att öva in det steget också sen har vi grunden lagd för finslipning minsann!
Nä nu får ni ursäkta men jag måste gå och snyta mig. Igen...
Ha det gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar