-Titta, en sån där camphund!
Vi beslutade oss inte för att skaffa hund. Vi valde att skaffa en Staffordshire bullterrier, det var liksom inget snack efter att vi varit hundvakt åt en staffe. Mycket hund i ett lagom format och så all den villkorslösa kärlek man bara kan få av en hund, - upphöjt till tusen!
En staffe älskar människor så mycket att den ofta är fullkomligt oduglig som vakthund. En potentiell tjuv skulle välkomnas som ytterligare en människa att pussa på. Mycket pussande blir det...
Det är minst sagt roande att se skillnaden på folk i allmänhet och så vana staffeägare man stöter på som vill hälsa på Selma. En staffeägare vet vilket pusskalas han eller hon har att vänta sig och förbereder hela sitt kroppsmönster inför detta, medans en annan blir omkullvällt och totalt sönderslickad om jag som ägare inte hunnit förvarna, alternativt hålla tillbaka min hund.
Självklart är det så att alla hundägare älskar den hundras man valt, och ofta stämmer uttrycket "Sådan herre - sådan hund" eftersom man bör välja den hundras som passar in i sitt liv. Och jag skulle definitvt inte rekommendera alla att skaffa en staffe. De kräver sitt tålamod och styrka men inte minst den styrka man som kamphundsägare behöver för att kunna hantera de blickar och fördomar man kan möta från andra människor, och att se till att just min hund är en bra representant för rasen.
Det roar mig hur olika folk tittar på Selma beroende på ifall hon är med mig eller med Hampus. Jag är oerhört glad att nästan aldrig fått negativa kommentarer kring mitt val av hund, inte ens några menande blickar. Visst har det varit några Bichon frisé-tanter som frågat om min hund är farlig, varpå jag gärna önskat svara "Nej, är DIN hund farlig?" och sedan njutit av att det är deras hundar som gjort utfall och skällt som galningar på Selma som bara sitter tyst och tittar storögt och frågande. (Vill härmed passa på att inflika att jag såklart inte har någonting emot Bichon friséer i allmänhet)
I övrigt växer jag flera centimeter varje dag av alla kommentarer från folk som berömmer mig och min alldeles bedårande hund! Vid min sida ser Selma bara söt ut medans hon i kombination med Hampus får en hårdare framtoning. "Se där kommer en kamphund!"
Och i allmänhet så är det av erfarenhet just de mindre "harmlösa" hundraserna som skäller och bits mest. Men det är klart att om min "kamphund" betedde sig på samma sätt så skulle följderna bli så mycket värre.
Man ska som hundägare vara väl insatt i rasens ursprung, vad de från början avlats fram till och veta vilka förutssättningar man har att hantera detta som grund för ett bra ägarskap. Bland det första vi gick igenom med vår tränare Iréne Westerholm på Hundläroverket så var det just det ansvar man har i samhället som hundägare. Trots att Selma är den godaste och snällaste hund man kan tänka sig, precis som 99% av alla staffar, så vet vi att deras ursprung är som kamphundar i fighter i ring, sk. "pit" på engelska - därav släktnamnet pitbull. Men grundtanken handlade om arrangerade hundslagsmål där det var oerhört viktigt att dessa hundar var fullkomligt pålitliga och inte visade någon aggressivitet mot människor som skulle kunna gå in i ringen och avbryta. Dessa hundar användes även i gruvorna i Staffordshire-distriktet där de fick följa med gruvarbetarna hem till barnrika familjer då det var en absolut förutssättning att de skulle vara barnkära. I England går staffen därför även under namnet "Nanny dog". Och staffar kännetecknas av att vara just barnkära, vilket går rätt lätt att räkna ut då barn befinner sig på en mycket pussvänlig höjd!
De staffar vi ser idag, från seriösa kennlar, ska enligt SKK avlas fram som ren sällskapshund och används ofta för bruk inom såvä utställning träning inom lydnad, agility mm. Att avla utifrån bra linjer där man framhåller hälsa och ett sunt sinne. Staffordshire bullterriern registrerades i Sverige 1935. Eftersom det är människan som tagit fram mångfalden bland hundraser genom år av avel så anser jag det inte mer än rätt att vi tar vårt ansvar i val av hund och utgår från deras behov. Vissa menar att man inte bör leka kamplekar med en kamphund. Det håller jag inte med om. Alla hundar är väl kamphundar om de kampar? Det handlar mer om fostran och ansvar, psykisk stabilitet och att vägleda hunden att kampa med rätt saker. Selma får utlopp för lek och styrka när vi kampar. Vi visar tydligt att det inte ens är ok att lekbita i oss. Att inte låta en fysiskt stark hund träna och få utlopp för denna fysiska energi vore som att vägra en vallhund att valla eller en vattenhund från att närma sig vatten. Alla hundar som hamnar i fel händer, som misshandlas eller hetsas psykiskt och fysiskt har benägenhet att visa aggressivitet och göra utfall. Från den minsta chiuaua till största Gran danoir. Konsekvenserna blir bara olika beroende på hur stor och stark hunden är. Och tyvärr finns det också dessa sk. kamphundsägare som inte tar sitt ansvar och som försvårar det för oss andra genom att vilja hetsa sina hundar och stressa dem att börja visa agressivitet. Och därmed bidrar till tråkiga löpsedlar och uppslag i media.
Vi kampar med Selma nästan varje dag. Det är under lek vi lär känna varandra bäst. När vi kampleker lär vi samtidigt henne att respektera oss. Tack vare kampandet med oss så har hon blivit mer förarvek och känner av hur hårt hon kan leka med männniskor. Att aldrig komma för nära med tänderna och att alltid släppa när vi säger till. en är det vårt ansvar, precis som för alla hundägare, att ALLTID ha full fokus på henne i möten med andra hundar. Hon är ett djur, med instinkter, som vi inte kan tämja till 100% i alla lägen. Men genom ett bra ledarskap är hon det bästa av sällskap och jag gör allt för att hon ska vara trygg i alla möten med såväl hundar som människor.
Att det fortfarande är lite kontroversiellt att ha en Staffordshire bullterrier ger en ytterligare dimension till hur mycket jag älskar denna ras och hur stolt jag är som ägare till Selma. Att varje dag är en kamp för kamphunden! Det finns ett klockrent talesätt om Staffen: "Once fighter - now a lover" och jag måste ta mitt ansvar för att främja det.
Jag kan förresten inte sluta fundera över det här med "Sådan herre - sådan hund".
Vem är jag isåfall, som herre till Selma? - Ett kärlekstörstande hångelfreak med dålig kroppsuppfattning som äter allt som går att stoppa i munnen?
Jorå, det stämmer ganska bra när jag tänker efter!
Vill passa på att hänvisa till Svenska staffordshire bullterrierklubben för mer information om rasen, se Länkar.
