När skenet bedrar

Selma är skendräktig. Kul.

Det var hennes husse som la ihop ett och ett och räknade på hur långt det gått sedan senaste löpet och ja, det kan stämma.

Symptomen kan variera hos olika tikar och hos Selma innebär det tydligen att hon blir mer av allt. Om det nu går.
Humörsvängningar, en enorm aptit, rastlös och nervös. På sistone har hon börjat bära iväg med mina skor och kläder till sin bädd på samma månande vis som tikmamman med sina valpar. Ja i helgen misstog hon ju t.om. en bag in box för att vara en "valp"! Och hur förvånad blev jag inte när vi sov över hos min mamma och jag skulle lägga mig på soffan, bäddad och klar, när jag plötsligt känner något hårt under ryggen och halar fram en stor känga (!?) som Selma tydligen burit dit och bäddat ner!

Nu är hon dessutom svullen så det råder liksom inga tvivel om vad som försiggår. Bara att uthärda, öka motionen och få henne att inte bli alltför deprimerad. Det räcker med att vi ställt om till vintertid, hujeda mej...

Söndagshäng

 

Strike a pose

Att få en kamera upptryckt i nyllet är som vardagsmat för den här damen. Jag vet inte vad hon tänker eller tycker om det egentligen men hon har helt enkelt vant sig. Och ja, jag känner mig ibland som en sån där urjobbig morsa som tycker att mitt barn är sååå bedårande och speciellt!

Men nu kan ju inte jag rå för att vår hund är sååå bedårande och speciell!

Inkallningen

Selma och jag har sovit över hos min mamma, a.k.a Selmas favorit, efter en helskön kväll som bl.a. innefattade att Selma bar iväg med en bag in box!

Living the concept "Fyllehund" kan man säga...

Idag har varit en grå och kall novemberdag. Hade inte Selma dragit ut mig hade jag nog stannat inne under en filt hela dan men nu kan även den mest trista söndag bli en skön promenad och träning!

Vi fostrar ju Selma efter regeln att hon gärna ska få jobba lite för sin belöning och det är bara att bita ihop för min del och leva som jag lär!

Säga vad man vill om Märsta, - det är ju ingen världsmetropol, men utbudet av riktigt stora och fina hundrastgårdar är bra! Idag blev det mest ett kort lydnadspass med inkallning. Snart ska jag fortsätta med apportbocken också men eftersom Selma inte förstår vitsen med att hålla i en massiv träkloss bara sådär så ska jag jobba med klicker för att shapa in det momentet. Den som lever får se...

Livets hårda skola

Mina vänner får utstå bra mycket ibland. Hur väl Selma än menar så blir det liksom trubbel när hon kommer i närheten av lilla pudeln Lovis och Alva. Att ett gediget muskelpaket som Selma inte riktigt lirar med samma kroppspråk som Lovis kanske säger sig självt egentligen. Selma verkar tycka att Lovis är en stel liten tant som kan behöva släppa loss lite ibland men vid minsta försök eller att Selma ens kommer i närheten får Lovis att springa undan. Varje gång de träffas inleds det med att Lovis kutar fram och skäller ut Selma med all kraft hon har liksom för att markera att "Okej, nu verkar det som att våra ägare vill hänga med varandra igen, men du ska veta att jag gillar det INTE!"

Selma tittar ned på Lovis, ungefär som när Mowgli försöker ryta som en björn mot stora Baloo i Djungelboken, och fattar ingenting.

Sen har vi ju Selma och Alva. Sålänge Alva inte bär på något ätbart så har Selma hajat att ta det varsamt med dessa små versioner av människor. Däremot råkar de vara i en mycket pussvänlig höjd vilket gör att  Alva druttar omkull både här och var när Selma bestämmer sig för utdelning. Att Selma saknar kroppskontroll över lag och inte skyr några medel för att ta sig fram innebär också att Alva ryker om hon råkar stå ivägen. Det är tur att Alva är en tuff liten tjej. Och tuffare lär hon bli eftersom hon nu får besök av en pansarvagn till hund titt som tätt. Jag väljer således att se det som att Selma och jag bidrar till att lära henne livets hårda skola och när Alva blivit äldre kommer jag att ha den bästa och mest härdade hundvakt som finns!

(Tack till Familjen Larsson-Bovin)

En studsboll i snön

Första snön, inte mycket men ändå. Och tusan vad kallt!

Plötsligt blev det dags att rota fram Selmas vintertäcke från i fjol för att se om det fortfarande passar, hon har ju vuxit massor på ett år! Vad glad jag är att vi då var så förutseende och köpte en storlek att växa i för nog tycker jag att den satt minst lika bra nu. Däremot är vi överens om att hon ska härdas lite. Täcket drar vi fram igen när det verkligen blir riktig vargavinter, inget pjosk!

Att det blåste kraftigt och kallt idag gjorde att Selma blev alldeles hoppig. Så med en studsboll i kopplet hade jag inga höga förväntningar på någon form av lydnadsträning. Vi körde inkallning på en inhängnad grusplan och till min lycka och förvåning satt det perfekt. Hon kom in på vänster sida och satte sig som ett ljus, inte snett ens!
"Som en boll kommer jag tillbaks till dig!" sjöng jag inte helt osökt.

Sen studsade vi vidare och skaffade detta stiliga halsband i äkta fuskskinn med perfekt bredd som stöd och smalare vid spännet. Som en slags belöning för fint koppelgående. Annars när vi är ute och härjar föredrar jag ju alltid sele.

Nu har vi studsat klart för idag. Selma har däckat halvt utanför sin korg och småspringer med benen när hon drömmer. Säkert om snökalla tassar och snålblåst i öronen...

Skottträning!

Förra söndagen hade vi första skottträningen med Selma.
Sedan förra nyår har hon varit skotträdd, särskilt för raketer och smällare. Och det gjorde inte saken bättre att ungarna i kvarteret höll på att smälla dagligen även 2 veckor efter nyår.

Selma är annars van vid ljud och buller, inte minst på husses jobb där det bullras och skjuts hejvilt (inget farligare än häftpistoler!) och det bekommer henne inte alls.

Inför kommande nyårsafton ville vi dock förbereda henne och träna bort så mycket skotträdsla som möjligt. Tillsammans med Iréne och Johan från Hundläroverket inledde vi första träningstillfället med ljudfiler av raketer och smällare tillsammans med en av deras trygga Rottweiler Neo och det reagerade hon som tur var knappt alls på eftersom hon istället var fullt inriktad på att roffa åt sig en ostmacka medans vi fikade. Nåväl.
Steg 2 var att Johan gick utanför huset och sköt några skott vilket Selma noterade som en helt vanlig reaktion.
Steg 3 var att vi gick en promenad utomhus tillsammans med Neo medans det sköts ytterligare några skott. Visst reagerade hon men återfann lugnet snabbt tack vare att vi inte visade någon reaktion alls men särskilt, tror jag, tack vare sällskapet av en trygg hund som förebild.

Nästa steg i träningen kommer vi nu att lägga upp själva. Vi måste helt resolut ragga upp en äldre, trygg hundförebild till Selma som inte är skotträdd och boka hundpromenader ihop nära skjutfältet i Tullinge!

Sagt och gjort, - jag la ut en "kontaktannons" åt min hund på Gemensamma hundpromenader i Stockholm och fick svar från en äldre Aussiehane som var pigg på en promenad. Får se om det utvecklas till "mysiga hemmakvällar och prata om allt mellan himmel och jord" också...

Fortsättning följer!