När Selma var valp sprang jag ofta och gömde mig när hon var lös för att få henne att vilja/behöva ha koll på mig och stärka bandet att hålla sig runt mig eftersom jag är så rasande rolig och aldrig vet man vad Matte kan hitta på för skoj!
Nåväl, jag tror att det bidragit, om än lite grann, till att Selma alltid håller koll på oss och sällan lämnar oss helt när vi är ute. Detta har länge också varit Selmas favoritlek. Hon blir som tokig om jag gömmer mig bakom ett träd och rusar dit för att avslöja mig. (tänk Kull)
Tills i förra veckan då leken plötsligt tog en vändning och plötsligt var det Selma som började gömma sig och nu ska det lekas Kull i tid och otid!
Det är nästan så man kan höra henne stå och fnissa bakom ett plank eller i buskarna i väntan på att jag ska hitta henne och ropa BU! varpå den lilla tokan får fnatt och springer till nästa gömställe. Ju mer jag smyger desto roligare tycks det vara.
I munnen har hon sin pipboll.
"Wacko wacko wacko!" låter den när hon biter. Och ju gladare hon blir, desto mer "wacko". Således, när hon hör mig smyga nära inpå hennes gömställe, så glömmer hon att hon ska hålla sig tyst och stilla och ur busken hör jag ett "wacko". (Attans!) Snart börjar hela busken röra sig och ut rusar Selma!
Wacko!
Betraktelser och funderingar ur en mattes synvinkel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar