Den långa vilan

Kom nu hundikappad så går vi...

Det är inte lätt att bli beordrad vila när man har hur mycket energi som helst!
Selma haltar inte längre men jag kan fortfarande tycka att hon inte riktigt är okej i benet än. Och det är så svårt att veta eftersom hon har så hög smärttröskel och så mycket vilja att hon helt enkelt skulle strunta i lite ont om det var något roligt som lockade.

En lugn vecka alltså, följt av en lugn helg. Vi tränar lugnt med klicker och ligger i gräset och tuggar. Inte mer eller mindre än så.

Huvudbry

När man inte är mer än en staffe och tänker mycket fast lite förstår så blir man trött. Så trött att man däckar. Ibland kan det slumpa sig att huvudet landar i en sko.

Skolstart

Bild lånad från Hundläroverket

Igår började Selma skolan. Eller rättare sagt, JAG började skolan igen eftersom Selma var skadad och därmed fick sitta snällt och passivt titta på, stackaren. Snacka om otur när Selma bara dagen innan kursstarten av agility på Hundläroverket skadar bakbenet och blir halt. Hampus hade tagit med Selma till hundrastgården igen där hon träffat 2 andra hundar som hon lekte så bra med. De hade ju såklart haft det jättekul och sprungit av sig rejält. Förmodligen har hon fått en sträckning och det var först efter att hon kommit hem och vilat som det visade sig att hon haltade kraftigt och hoppade på tre ben. Det sägs ju att vila är bästa medicinen och hon visade inga tecken på smärta men å andra sidan gör ju inte staffar det. De har en otrolig smärttröskel, jag menar, så många törnar som Selma fått hittils i sitt korta liv och aldrig att hon visat obehag eller smärta. Det skulle krävas mycket för tt koppla på dessa signaler! Hursomhelst beslöt vi att vänta till nästa dag för att se om det blivit bättre. Om hon forfarande haltade lika mycket skulle vi definitivt åka till veterinären. Men Selma blev tack och lov bättre efter en natts vila och vi låter henne ta det lugnt, bär henne i trappor igen och tar bara korta svängar utanför huset så att hon kan kissa. Istället för motion aktiverar vi huvudet med oika övningar. Jag har klickertränat tasstarget med henne inför agilityn. Hon lär sig rktigt snabbt den lilla tokan och jag är så stolt över henne.

Det tråkigaste med hela historien var just att hon inte kunde vara med och träna på första kurstillfället igår. Iréne tyckte ändå att jag skulle ta med henne för att hon skulle träffa de andra i gruppen och jag fick istället träna med hennes pitbull Gimli som är en ren ära att få vara handler åt. En bättre tränad hund får man leta efter, han är helt fantastisk! Och stackars Selma fick bindas i ett träd vid sidan av planen och titta på. Eller som Selma gör, - gråta högljutt när matte istället hade all fokus på en annan hund.

Trösten är att hon kan vara med nästa gång, om 2 veckor, och tills dess har vi hunit träna på egen hand. Maria, nära vän och tillika granne, har en uppsättning agilityhinder som jag planerar att låna. Och det mest positiva av allt är att jag tror att Selma verkligen kommer att gilla att träna agility eftersom hon älskar att hoppa, klättra och balansera. Det återstå att se men nu är det vila som gäller. Funkar sådär.

Hundmöten

Ibland är det bara så skönt att träffa rätt!

Stackars Selma som nästan bara fått hänga med pudeltanterna Lovis och Doris under semestern. Och stackars lilla Lovis som haft hjärtat i halsgropen under nästan hela sin semester efter att ha blivit ideligen omkullvällt av Selma. De talar inte riktigt samma kroppsspråk, kan man säga.

I vissa sammanhang kan det kännas som att man släppt in en ångvält på speed när Selma är med. Och jag förvånas över hur stor hon ser ut fast hon vid de flesta andra tillfällen är en ganska lagom liten hund, dock med mycket muskler och en enorm iver!

Så fort Selma träffar en större eller äldre hund så visar hon underkastelse, faller pladask på rygg och vippar med sina sprattlande ben i vädret. Tänk skalbagge.

Idag tog vi en tur till en hundrastgård som ligger i närheten från där vi bor och som är bra mycket större än de flesta i innerstan. Där fick Selma hälsa på en amstaff/pitbullkille som verkade tycka att hon var en riktigt schysst liten brud. Såklart jag höll koll på dem när de rullade runt eftersom han var lite större, lite starkare och helt enkelt en hund jag inte kände. Men samtidigt blir jag så glad när Selma får leka med hundar som är av samma typ som hon själv. Det är också så intressant att se Selma undergiven och liten och betrakta deras kroppsspråk.

Efter en stund var jag nöjd och bestämde åt Selma att hon också var det. Snart, när husse börjar jobba igen kommer hon att återförenas med sin riktiga fästman Rico, - en staffe som också hänger med sin husse till Hampus jobb och som känt Selma sen hon bara var 10 veckor gammal, så självklart har de ett speciellt band.

Jag tycker att det är bättre att Selma har några få utvalda hundkompisar som hon får träffa än att hålla på att hälsa på varenda hund man träffar på promenader. Dels för att det innebär ett stresspåslag för hundarna hur roligt de än ser ut att ha det. Också för att det egentligen inte faller i deras natur att vara kompis med okända hundar. Vildhundar håller sig till sin flock, - andra är potentiella faror eller konkurrenter om föda och revir.

Och detta om detta.

Just kids

Jag packade väskan för en stund i solen och plockade med en pocket som jag påbörjade när Selma var liten valp men aldrig kom någon vart med då. Väl på plats i parken plockar jag fram denna "Just kids" av Patti Smith och spricker upp i ett fniss för mig själv när jag ser bitmärkena på de första sidorna. Selma was here.

Nuförtiden är hon mer selektiv med vad hon sätter tänderna i. Kanske för att vi trycker i henne längder med tjurmuskel att tugga på. Men såklart också för att det är just valpbitande och Selma har ju hunnit bli stora damen vid det här laget.

Men den prövningens tid som varade under valpmånaderna har nu ersatts med en ny. Selma är tonåring och har på sistone hamnat i värsta trotsåldern!
Till en början var hon en otrolig mattegris. Även om husse var bäst i världen så var det något alldeles särskilt med matte, särskilt om jag lämnade henne. Då kunde hon skrika som en stucken gris! Det gick så långt att vi beslutade att jag skulle ta ett kliv tillbaka och promota husse lite mer.
Så Hampus fick uteslutande vara den som gav henne mat och kel, - han fick bli good cop och jag bad cop.
Och det funkade ganska bra. Så pass bra att Selma nu lagt hela sin energi på att testa mig. I allt.

Selma och jag hade tränat mycket lydnad, inkallning mm. och just som polletterna trillat ner och vår kontakt var hur fin som helst så var det dags att trotsa allt och sluta lyssna på minsta kommando.

Vissa dagar sliter jag mitt hår och försöker visa vem som bestämmer, andra dagar andas jag djupt och påminner mig själv om att detta också är en fas. Och inser att vi skaffat den envisaste hund på denna jord!

Tänker också på alla historier min mamma berättat om när jag själv var i trotsåldern. Den hade tydligen varit så hemsk att hon planerat att flytta hemifrån. Eller åtminstone adoptera bort mig några månader.

Så det är väl universums sätt att säga att det är payback time.
Och att påminna om att vi alla någon gång har varit Just kids...

Valpbiten!

Selma 3 veckor

Jag hade ett underbart samtal med min gamla vapendragare David idag eftersom han och fästmannen Andreas just hämtat hem en sprillans ny liten staffevalp, Caspar!

Flera gånger under samtalet högg det till i hjärtat av minnen från hur den första tiden var när vi just hämtat hem Selma, - valpdoften som blandades av kiss och bajs, de sylvassa små tänderna och den underbara lilla magen som man bara ville göra pruttpussar på hela tiden! Om hon bara visste hur otroligt efterlängtad hon var så skulle hon blivit odrägligt mallig.

Det kändes så fint att kunna ge tips och råd om Caspars första tid och plötsligt hade jag plockat fram den pärm vi fick med oss från Selmas uppfödare Martina och Tobbe och hade högläsning över telefon om alltifrån mattider, vaccinering och promenadtid/dag. Hur erfaren eller pålästa vi än kände oss som nyblivna valpägare så minns jag ändå hur man ibland kunde noja över helt ovesäntliga småsaker.

"- Ska hon låta sådär?"

"- Jadå, hon har bara fått hicka."

"- Känn här, tycker du inte att det ser ut som en knöl, ska dom kännas så?"

"- Vet inte, vi kanske borde kolla upp det. Eller?"

Men framförallt pratar man mest om vilken tur man hade som fick den finaste valpen i hela världen.

"Det finns ju faktiskt ingen annan staffe som är så fin som Selma. Ärligt alltså!"

Och så avlöser utvecklingsstadierna varandra i en rusande fart. Ena dagen himmel, den andra helvete. Snart fyller Selma 1 år och jag kan undra vart tiden tog vägen, det känns som vi hämtade henne igår. 

Mitt största råd till David var att ta det lugnt och bara njuta. Klart han blir rumsren, en dag slutar valpbitandet och ja, - dom har konstiga läten för sig!

Jag skulle absolut rekomendera att ha en bra kontakt med uppfödaren. Martina har varit ett fantastiskt stöd i att kunna höra av sig till närhelst vi haft funderingar över något som rört Selma och hennes utveckling. Ett STORT varmt tack till Strålande staffar!

Och ett stort grattis till David och Andreas. Caspar kan skatta sig lycklig som fått två fantastiska hussar!

Följ min blogg med Bloglovin

Den som gapar efter mycket...

...mister ofta hela stycket.

Igår hände något oväntat. Selma är en sakletare av rang och på våra promenader hittar hon pinne efter pinne och varje ny liten träbit behandlar hon som vore det den dyraste skatt!
"Nämen titta en PINNE!" tjoar jag uppmuntrande varje gång och ber henne hämta den så att vi kan kika på underverket tillsammans, kanske kasta den några gånger eller så får hon stolt bära med sig den en bit. Ja, tills hon hittar en ny pinne...

Men så igår försvann hon in under en buske och nosade vilt ett tag. Löven skvätte åt alla håll men efter en stund blev det tyst, busken stannade och sakta, vördnadsfullt kom hon ut med en...indisk träelefant!?
Jag klappade nästan händer och ropade "Men Selma, den är ju SKITSNYGG!" (Nu börjar det likna grejer, kanske ska träna mer på att spåra ändå?)
Men såklart var detta fynd knappast tänkt som en present till Matte för att pryda en hylla. Selma bar den indiska träelefanten som en trofé, inte vilken pinne som helst!

Så jag lät henne hållas. Åtminstone tills vi kom fram till en park där Selma bestämde sig för att smaka lite på elefantens snabel. Då roffade jag åt mig den illa kvickt och kände mig som en tjuv.

På en hylla i vardagsrummet står en indisk träelefant. Det skriker stöldgods om den.