 |
| Bild lånad från Hundläroverket |
Igår började Selma skolan. Eller rättare sagt, JAG började skolan igen eftersom Selma var skadad och därmed fick sitta snällt och passivt titta på, stackaren. Snacka om otur när Selma bara dagen innan kursstarten av agility på Hundläroverket skadar bakbenet och blir halt. Hampus hade tagit med Selma till hundrastgården igen där hon träffat 2 andra hundar som hon lekte så bra med. De hade ju såklart haft det jättekul och sprungit av sig rejält. Förmodligen har hon fått en sträckning och det var först efter att hon kommit hem och vilat som det visade sig att hon haltade kraftigt och hoppade på tre ben. Det sägs ju att vila är bästa medicinen och hon visade inga tecken på smärta men å andra sidan gör ju inte staffar det. De har en otrolig smärttröskel, jag menar, så många törnar som Selma fått hittils i sitt korta liv och aldrig att hon visat obehag eller smärta. Det skulle krävas mycket för tt koppla på dessa signaler! Hursomhelst beslöt vi att vänta till nästa dag för att se om det blivit bättre. Om hon forfarande haltade lika mycket skulle vi definitivt åka till veterinären. Men Selma blev tack och lov bättre efter en natts vila och vi låter henne ta det lugnt, bär henne i trappor igen och tar bara korta svängar utanför huset så att hon kan kissa. Istället för motion aktiverar vi huvudet med oika övningar. Jag har klickertränat tasstarget med henne inför agilityn. Hon lär sig rktigt snabbt den lilla tokan och jag är så stolt över henne.
Det tråkigaste med hela historien var just att hon inte kunde vara med och träna på första kurstillfället igår. Iréne tyckte ändå att jag skulle ta med henne för att hon skulle träffa de andra i gruppen och jag fick istället träna med hennes pitbull Gimli som är en ren ära att få vara handler åt. En bättre tränad hund får man leta efter, han är helt fantastisk! Och stackars Selma fick bindas i ett träd vid sidan av planen och titta på. Eller som Selma gör, - gråta högljutt när matte istället hade all fokus på en annan hund.
Trösten är att hon kan vara med nästa gång, om 2 veckor, och tills dess har vi hunit träna på egen hand. Maria, nära vän och tillika granne, har en uppsättning agilityhinder som jag planerar att låna. Och det mest positiva av allt är att jag tror att Selma verkligen kommer att gilla att träna agility eftersom hon älskar att hoppa, klättra och balansera. Det återstå att se men nu är det vila som gäller. Funkar sådär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar