Jag packade väskan för en stund i solen och plockade med en pocket som jag påbörjade när Selma var liten valp men aldrig kom någon vart med då. Väl på plats i parken plockar jag fram denna "Just kids" av Patti Smith och spricker upp i ett fniss för mig själv när jag ser bitmärkena på de första sidorna. Selma was here.
Nuförtiden är hon mer selektiv med vad hon sätter tänderna i. Kanske för att vi trycker i henne längder med tjurmuskel att tugga på. Men såklart också för att det är just valpbitande och Selma har ju hunnit bli stora damen vid det här laget.
Men den prövningens tid som varade under valpmånaderna har nu ersatts med en ny. Selma är tonåring och har på sistone hamnat i värsta trotsåldern!
Till en början var hon en otrolig mattegris. Även om husse var bäst i världen så var det något alldeles särskilt med matte, särskilt om jag lämnade henne. Då kunde hon skrika som en stucken gris! Det gick så långt att vi beslutade att jag skulle ta ett kliv tillbaka och promota husse lite mer.
Så Hampus fick uteslutande vara den som gav henne mat och kel, - han fick bli good cop och jag bad cop.
Och det funkade ganska bra. Så pass bra att Selma nu lagt hela sin energi på att testa mig. I allt.
Selma och jag hade tränat mycket lydnad, inkallning mm. och just som polletterna trillat ner och vår kontakt var hur fin som helst så var det dags att trotsa allt och sluta lyssna på minsta kommando.
Vissa dagar sliter jag mitt hår och försöker visa vem som bestämmer, andra dagar andas jag djupt och påminner mig själv om att detta också är en fas. Och inser att vi skaffat den envisaste hund på denna jord!
Tänker också på alla historier min mamma berättat om när jag själv var i trotsåldern. Den hade tydligen varit så hemsk att hon planerat att flytta hemifrån. Eller åtminstone adoptera bort mig några månader.
Så det är väl universums sätt att säga att det är payback time.
Och att påminna om att vi alla någon gång har varit Just kids...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar