Idag trotsade vi ösregnet och gick till Alvas 1-årskalas. Tanken var att Selma skulle stanna hemma eftersom det skulle bli mycket folk, barn, paket, ballonger och jag kunde liksom se scenariot framför mig om man släppte lös Selma in i allt det där. Mitt i tårtkalaset började det åska och dundra så mycket att jag faktiskt pinnade hem och hämtade Selma. Det är det där med hennes skotträdsla som tyvärr sitter i sen nyår.
Väl tillbaka gick det riktigt bra eftersom jag höll Selma kopplad.
Det märks att Alva och Selma blivit ganska vana vid varandra. Alva klappar så fint och sträcker vant fram sina små händer så att Selma får slicka på dem oavsett om de är kladdiga av mat eller ej. Annars hade Alva fullt upp med tårtätande och paketöppning. Jag hade med mig en hund (såklart) på hjul från BRIO som säkert kommer att passa bra nu när Alva börjat lära sig gå. Selma hade fullt upp med att hålla nere energinivån bland allt paketpapper, snören, barn som man måste vara "försiiktig!" med och tårttallrikar som ibland hamnar alldeles för nära. Det tog på krafterna så pass att hon kröp in och la sig i närmsta famn bland gästerna! Nu har vi kommit hem och Selma har slocknat på soffan. Ibland höjs ena ögonbrynet när hon hör ljud från trapphuset eftersom det kan vara H som kommer hem från Köpenhamn. Sen är det min tur att packa eftersom jag tar tidiga flyget till oslo imorgon och blir borta en vecka.
Tänker ibland på det där med att hundar aldrig har koll på vad som väntar. Om vi tar på kopplet och öppnar dörren så kan vi lika gärna åka till fjällen som till en vanlig skogstur. Om jag går hemifrån kanske jag är nere i tvättstugan i 10 min eller så kanske jag inte kmmer tillbaka på en vecka. Inte konstigt att Selma ser så skeptisk ut ibland. Jobbigt att aldrig veta. Men å andra sidan har hon inga planer som kan rubbas, inga viktiga möten som måste avbokas, - hon lever lite mer carpe diem.
Eller lite mer ta dagen som den kommer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar