Vänta

Selma är precis som jag.
Hatar att vänta, urdåligt tålamod och allt ska gärna hända nu nu nu!

Passivitetsträningen har alltså varit minst sagt lika viktig för mig. Och att vänta på min tur, ensambarn som jag är. Nu har åtminstone Selma blivit oerhört bra på det här. Jag går först. Selma får vänta. När vi öppnar dörren går jag först, Selma efter. När vi går på smala stigar eller längs trånga trottoarer vet hon att gå bakom. Med hjälp av fingertarget fixar vi bakombyte och hon följer kommandona höger och vänster klockrent! Och när det handlar om att vänta så sitter hon numera som ett litet ljus och inväntar att få tillåtelse att följa med, att söka etc.

Men så har ju Selma som vanligt sina egenheter för sig också. Som att hon plötsligt fått för sig att stanna vid första trappsteget utanför dörren och vänta tills jag gått före ner till porten. Först när jag öppnar den så kommer hon ner och viftar på svansen som att "Visst var jag duktig? Väntade typ skiiitlänge däruppe ju!"

Så fortsätter vi. Jag går först, Selma efter. Koppelpromenaderna har aldrig suttit så klockrent som de gör nu!

En hundägares klagan...

Regn i sidled. Vi var sådär pepp på att gå ut idag. Selma låg och puttrade som en kaffebryggare i soffan och när vi väl fått på regnställ och fejkat fram något som kan kallas motivation till en skogstur så stannade Selma innanför porten i trapphuset, såg ut på regnet och tittade sedan på mig som att det här kanske inte var den bästa idén trots allt.

med mantrat "Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder" på repeat var det riktigt skönt att komma ut!

 

 

Apportbocken

Nästa steg i lydnadsträningen är apportbocken. Ibland har jag vissa fördomar eller föraningar om Selmas beteende innan vi ska till att utföra något nytt men det visar sig alltid att hon gör precis tvärtom mot vad man tror. Typ alltid i alla lägen!

När vi skulle öva in detta moment såg jag framför mig att hela bocken skulle förvandlas till flis eftersom det är så hon brukar hantera trä. Men nädå, hon var inte ett dugg intresserad av att ens greppa den!

Jaha, tänk om tänk rätt. Det kritiska med att öva in detta med bocken är att hon inte ska se den som en leksak att jag var så inställd på att öva in det rätt från början. Hade aldrig slagit mig in att hon inte skulle greppa!

Samtidigt ville jag inte nöta in det så vi pausade och gick vidare med annat. Kom dock så långt att hon greppade den i en halv sekund innan hon spottade ut den med en duns mot golvet!

Nu vet jag iallafall hur jag ska förbereda inlärningen till nästa gång!

Hos dermatologen

Sedan Selma var ca 5 månader har hon haft kala små fläckar mitt på huvudet som kommer och går. Efter att många påpekat att det är viktigt att kolla upp trots att vi behållt lugnet efter att ha pratat med Selmas uppfödare och hört oss för att det är vanligt förekommande särskilt hos unghundar och säkerligen kommer att försvinna av sig självt, så kunde jag inte sluta tänka på det. Eftersom hon nu är drygt 1 år och fläckarna kommit tillbaka på 2 ställen så blev jag rekommenderad en bra dermatolog som är speciellt insatt i forskning kring vanliga sjukdomar hos Staffordshire bullterrier.

Sagt och gjort, - i tisdags var Selma på undersökning av Demodex, - ett hårsäckskvalster som finns i olika grader där den värsta är fruktansvärd för hunden, sprider sig över stora delar av kroppen och inleds med kala fläckar i pälsen.

Så mycket beröm jag fick om Selma! Inte bara fick vi provresultatet säkrat att det inte är Demodex, dessutom kommenterade hon att Selma inte ser ut att ha några symptom på att vara en allergihund och fläckarna på huvudet är helt enkelt bara Selmas grej, inget allvarligt och kommer troligen att växa bort med tiden. Att bara ha gjort denna undersökning var värt alla pengar i världen. Nästan. (jävlar vad dyrt det är!)

Det var även värt att behöva låta skalpera sin hund under skrapprovet. Stackars Selma, vi älskar dig även om du ser ut som en skabbhund på skallen!

Hyfs och husregler



Att hitta en pinnhög kan vara lite som att komma till himlen.

Ligger lågt med energin just nu efter denna förkylning som ser ut att vara längre än kalla kriget. Lika kallt som vädret idag då jag ambitiöst nog sett till att pallra mig ut med grannfolket för hundpromenad. Man har ju ofta en bild målad framför hornhinnan som ett slags skimrande filter av hur myysigt det kommer att bli med en höstpromenad en solig söndagsmorgon i oktober när man bestämmer sån´t här i förväg. Sanningen är ofta som idag, när man pillat i sig piller och snutit sig en gång till i förebyggande syfte, snört på sig kängorna (och behövt snyta sig en gång till efter att ha hållt huvudet nedböjt under denna sekvens) och nu är svettig av allt förberedande i hallen kommer ut och kisar mot en hegrå himmel, snålblåst och så duggar det. I sidled.

Ja då vet man att man är hundägare - for real.

Men när Anders och Maria mötte upp oss med lilla Lovis och söta Alva i vagnen så kändes det bättre. Varje chans att gå koppelpromenader med en annan hund ska fångas! Sist Selma och Lovis träffades var förra helgen då jag skulle passa henne i några timmar. Några timmar som definitivt ogillades av Selma som tyckte det var högst olämpligt att hennes Matte gullade med en minipudel på hennes revir. Pedagogisk som man är lät jag Selma hållas och lämnade rummet med Lovis så fort Selma gav till ett knyst. Och återvände så fort hon kunde bete sig. Om och om igen.

Det är inte första gången Selma beter sig på detta vis när det kommer till att vilja vakta sina revir och resurser mot andra hundar, samma sak händer nämligen på Husses jobb där Selma förvandlats till en liten bitch mot sin forna vapendragare staffen Rico när han kommer "för nära" hennes bur. Så jag skrev till Martina (Selmas uppfödare) för lite råd om hur vi ska fortsätta och blev peppad av hennes svar om att det är dags för hårdhandskarna på denna tonårsdam!

I en vecka har vi nu satt ännu hårdare husregler. Ignorerat henne varvat med att stärka våra roller som flockens ledare. Redan nästa dag skällde Husse ut henne på noter när hon ville vakta mot de andra hundarna på jobbet och responsen är fantastisk! Selma veknar direkt och inser väl att det är bäst man sköter sig nu. Istället har varje tillåtelse att få vara med, få närhet och uppmärksamhet fått ökat värde och något hon måste arbeta för att belönas med. Jag är så stolt över hennes utveckling både inom vardagslydnad och när vi tränar stegen inför Lydnadsklass 1. Ska få tummen ur nu i veckan och skaffa en träapport för att öva in det steget också sen har vi grunden lagd för finslipning minsann!

Nä nu får ni ursäkta men jag måste gå och snyta mig. Igen...
Ha det gott!

Turer i soffan

Ibland kan jag ge vad som helst för att hon bara ska gå och lägga sig så det blir lite lugn och ro. Sen, så fort hon somnat vill jag bara väcka henne för att det blir så rysligt tyst och tråkigt utan henne. Och bäst av allt är när hon lägger sig ovanpå en, så nära hon bara kan, och smaskar nöjt i ens öra. Men då blir det ju såklart lite tungt och trångt i soffan och så måste man väcka henne för att hon ska flytta på sig. Sen, när hon ligger i sin korg och sover så sött vill jag bara väcka henne för att hon ska komma upp till mig i soffan och bara ligga nära...

Never ending story.

Höstskit och feber

Selma har fått hänga med en höstförkyld matte i helgen. Varje steg har varit tungt men luften är så frisk och klar ute nu så man känner sig betydligt bättre efter en långpromenad. Med långlinan på har vi traskat långt och passat på att träna mer på inkallning. Sitter riktigt bra nu!

Helgen slutade med ett välförtjänt bad efter att Selma prickat in 2 äckliga saker på en och samma promenad; Gosat med en död fågel och käkat bajs! Jag har en teori om att bajs måste dofta extra gott om hösten. Det har något med luften att göra som får Selma att förväxla skit med gourmé. Eller så är det bara feberstinna tankar från en förkyld mattes yra skalle...