Lydnad, tänder och soffhäng

I söndags hängde vi med Maria och Lovis till ridhuset där de tränar agility med Solna/Sundbybergs brukshundsklubb för att "tjuva" lite träningstillfälle för lydnad.

Mitt största misstag var att ta med korv som motivation. Selma förvandlades till en dreglande studsboll och blev så till sig att hon kände för en piruett innan varje kommando.
I övrigt gick det över all förväntan! Linförigheten går som en dans trots att vi på sistone inte kunnat träna mer än som inslag i promenader.
Maria läste upp banan och det var riktigt skönt att få testa Selma på en riktig plan!

De momenten som måste slipas på nu är platsläggande, apporteringen - att hålla apportbocken utan att spotta ut den och se oerhört besvärad ut (!) och ställande. På det sistnämnda vill hon sätta sig så fort jag vänder tillbaka och när jag kommenderar stå så har hon fått för sig att det betyder gå.
Backa bandet alltså och börja om. Lite oväntat ryggade hon tillbaka när Maria gjorde tandvisningen men så kom jag på att Selma säkert fått nog efter att jag pillat henne i munnen tidigare på dagen i ett tappert försök att borsta tänderna på henne. Vilket gick sisådär eftersom det sa kras och så hade hon bitit sönder tandborsten varpå jag skakade hela huvudet på henne för att få ut den lilla kvarstående borstbiten.

Nåväl, det viktigaste med träningen var att ha kul och testa hur vi funkar på plan och jag är förbaskat stolt över henne och vår kontakt! Selma är inte känd för tålmodighet men med rätt belöning i sikte och många muntra tillrop så får hon till det mesta i en alldeles egen Selma-style!

Ibland får man agera huvudstöd och har inte hjärta att släppa.

På sjukhus

Samtidigt som jag åkte ner till Skåne på jobbresa och skulle vara borta i flera dagar nu i veckan så ringde husse och berättade att Selma blivit dålig. Hon kräktes och slutade äta. Om Selma slutar äta så är det ett säkert tecken på att hon inte mår bra så vi beslöt att fasta henne och hålla koll men eftersom hon var riktigt svag och kräktes non stop följande dag så åkte husse in med henne till Södra Djursjukhuset där hon fick stanna i nästan 3 dagar! De tog prover på allt, ultraljud och satte in dropp. Hon hade låga värden, var uttorkad och hade ont.

Det är hemskt vad man känner sig maktlös och nästan värre att behöva lämna henne ifrån sig utan att kunna tala om för henne att vi kommer tillbaka!
Jag kände mig så långt borta även om jag inget kunde göra ändå.

De misstänker att det handlat om en rejäl maginfluensa men eftersom hon var på benen igen så tyckte man att vi äntligen kunde hämta hem henne på torsdagen.

Hon var uppstressad och hes, - förmodligen för att hon gjort en del väsen ifrån sig av att sitta i bur. Trots detta verkade hon ha charmat hela avdelningen på sjukhuset då de stämde upp i gemensam kör "Ååå SELMA!" när Hampus sa att han var Selmas husse när kom för att hämta henne.

Förutom en stor svullnad i nacken där de satt sprutorna, och som vi ska på återbesök och titta på, så verkar hon må successivt bättre men är såklart väldigt trött. Ligger i soffan och flyttar sig efter solen som strålar in genom fönstret.

Aptiten är det dock inget fel på nu och diverse antibiotika, piller och droppar som vi ska ge henne är inga problem. Hon äter ju allt oavsett hur det smakar. Jag kastar ett piller till henne och hon fångar det och sväljer utan närmare eftertanke!

Och nu undrar ni förstås vad detta lilla äventyret kostade?
- 18 000 kr. Exkl. medicinkostnader!

Nog för att du gillar dramatik men snälla Selma nu får det räcka med dessa utsvävningar!

Hopp i hagen

Det var så fint väder idag, soligt och kallt. Det blev en långpromenad runt Hägersten med stopp i rastgården eftersom det inte var några andra hundar där. Selma löper och vi undviker överhuvudtaget rastgårdar om det finns fler hundar där. Däremot så har grannen i huset mittemot en jättefin staffehane som Selma funkar jättebra ihop med så när hon slutat löpa så ska de få hänga mer tillsammans. Jag litar både på ägaren och på hunden i det fallet och vi känner av vilka hundar Selma går bra ihop med. Det kan gå fint med de flesta men att leka på staffe-vis, d.v.s. att rulla runt som 2 brottare i elitklass, är inte uppskattat av alla.

Äga sängen: Del 2

Jaja, det blir väl soffan för mig då...

Äga sängen

Vi jobbar på ett maktskifte här hemma.

Jag sover helst ensam. Har liksom aldrig varit den som kan sova sked. Kan ligga där i sängen och känna hur mycket närhet som helst - på ett behörigt avstånd.

Det krävdes tydligen en staffe för att ändra på detta sk. behov av space för nu vet jag inget bättre än en klump som ålar sig upp i sängen och somnar nära. Och det ska nämnas att det snarkas dessutom!

Men så finns det ju även en baksida.
Som när man vaknar av att successivt blivit förpassad till sängkanten utan vare sig täcke och kudde. För om man lyckas lyfta huvudet trots stel nacke från denna mycket obekväma sovställning så kan man skåda en Selma som sussar gott och rofyllt med huvudet på kudden och täcket under armen som att hon äger sängen.

Hittade en skön hundserie med hög igenkänningsfaktor. Visade just den här för Selmas husse och vi var överens om att enda skillnaden är att Selma aldrig frågar först. Pang på bara, - You know you want to!

En hundmänniska?

Antingen så är man en människa som har hund. Eller så är man en hundmänniska.
Jag har funderat på skillnaden efter att vänner och kollegor börjat titulera mig som Hundmänniska.

Det känns konstigt på något vis. Är jag?
Jo jag kan ju inte förneka att jag har hund.
Samtidigt känns det som att komma ut ur garderoben. Här har man i flera år gått och spanat på hundar utan att veta när det var dags att "outa" att man faktiskt tänkte skaffa hund!

Visst, jag har haft hund tidigare och vuxit upp bland hundar men i ärlighetens namn var jag nog mest En människa som har hund då. Inte lika engagerad som nu. Hade inga planer på att träna mer än vardagslydnad.

Så hur blev jag en Hundmänniska?
Sitter det i Haglöfsuniformen, de väderriktiga kläderna? Eller i de rätta hundaccessoarerna? Nej, skämtåsido. Det måste helt enkelt handla om engagemanget. Att hundägarskapet blivit en hobby och att det nu var ett mycket planerat val att skaffa just Selma och med mål om vad vi ville ge henne.

Och nu sitter jag alltså här med bajspåsar i varenda jävla jackficka, med tassmärken på knäna och med en garderob som successivt har fyllts med kläder som tål väder och vind. En morgon i sängen fram till tolv har bytts mot promenad och helgens planer handlar oftast i huvudsak om träning. Och jag älskar det!

Jag - En Hundmänniska.

Ett slags missbruk

När man skaffar hund, barn eller något annat himlastormande fantastiskt så är det en bedrift att INTE följa denna varelse med kameran i högsta hugg och så enkelt att hala fram mobilen och plåta "Titta hon äter, leker, biter, hoppar, pratar, sover..." och vips får Facebook och Instagram en statusfrekvens som heter duga.

Nu kanske ni tror att detta inlägg kommer att förakta detta beteende men nähädå, - jag är fullt förstående. Jag är själv en sån som ibland måste förneka för mig själv att det drar i skämsnerven lite grann när jag tänker på hur många av bilderna i mitt sk. flöde som visar Selma när hon äter, leker, biter, hoppar, pratar, sover...
Kan inte låta bli. Måste.uppdatera.mera.

Men nu har vi ju denna blogg att tillgå. Och eftersom jag inte kan spara alla bilder i telefonminnet men inte heller klarar att radera dem så kommer jag framöver att lägga till en återkommande Tömma kameran-kategori. För It's my party and I cry if I wan't to.

Så det så.