Mitt största misstag var att ta med korv som motivation. Selma förvandlades till en dreglande studsboll och blev så till sig att hon kände för en piruett innan varje kommando.
I övrigt gick det över all förväntan! Linförigheten går som en dans trots att vi på sistone inte kunnat träna mer än som inslag i promenader.
Maria läste upp banan och det var riktigt skönt att få testa Selma på en riktig plan!
De momenten som måste slipas på nu är platsläggande, apporteringen - att hålla apportbocken utan att spotta ut den och se oerhört besvärad ut (!) och ställande. På det sistnämnda vill hon sätta sig så fort jag vänder tillbaka och när jag kommenderar stå så har hon fått för sig att det betyder gå.
Backa bandet alltså och börja om. Lite oväntat ryggade hon tillbaka när Maria gjorde tandvisningen men så kom jag på att Selma säkert fått nog efter att jag pillat henne i munnen tidigare på dagen i ett tappert försök att borsta tänderna på henne. Vilket gick sisådär eftersom det sa kras och så hade hon bitit sönder tandborsten varpå jag skakade hela huvudet på henne för att få ut den lilla kvarstående borstbiten.
Nåväl, det viktigaste med träningen var att ha kul och testa hur vi funkar på plan och jag är förbaskat stolt över henne och vår kontakt! Selma är inte känd för tålmodighet men med rätt belöning i sikte och många muntra tillrop så får hon till det mesta i en alldeles egen Selma-style!
Ibland får man agera huvudstöd och har inte hjärta att släppa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar