En hundmänniska?

Antingen så är man en människa som har hund. Eller så är man en hundmänniska.
Jag har funderat på skillnaden efter att vänner och kollegor börjat titulera mig som Hundmänniska.

Det känns konstigt på något vis. Är jag?
Jo jag kan ju inte förneka att jag har hund.
Samtidigt känns det som att komma ut ur garderoben. Här har man i flera år gått och spanat på hundar utan att veta när det var dags att "outa" att man faktiskt tänkte skaffa hund!

Visst, jag har haft hund tidigare och vuxit upp bland hundar men i ärlighetens namn var jag nog mest En människa som har hund då. Inte lika engagerad som nu. Hade inga planer på att träna mer än vardagslydnad.

Så hur blev jag en Hundmänniska?
Sitter det i Haglöfsuniformen, de väderriktiga kläderna? Eller i de rätta hundaccessoarerna? Nej, skämtåsido. Det måste helt enkelt handla om engagemanget. Att hundägarskapet blivit en hobby och att det nu var ett mycket planerat val att skaffa just Selma och med mål om vad vi ville ge henne.

Och nu sitter jag alltså här med bajspåsar i varenda jävla jackficka, med tassmärken på knäna och med en garderob som successivt har fyllts med kläder som tål väder och vind. En morgon i sängen fram till tolv har bytts mot promenad och helgens planer handlar oftast i huvudsak om träning. Och jag älskar det!

Jag - En Hundmänniska.