När jag kommer hem från jobbet varvar jag ner. Selma varvar upp. Vi är ganska olika där och ganska i ofas. Som idag, när Hampus kom hem med Selma just som jag kastat mig som en död val på soffan. Dörren öppnas och visst, hon sitter jättefint utanför och inväntar ett Varsågod innan hon får gå in, men det hjälps inte att hon fått en monsterpromenad hem med husse och borde vara trött. Här snackar vi världens gladaste hund som far in utan att egentligen ta några riktiga steg, hon liksom dundrar. Inte som en virvelvind, snarare som en tromb och yttrar sin glädje genom att knocka mig med tungan. Jag hinner inte tänka så mycket innan det låter som om jag hamnat i en biltvätt. Saliven sprutar och tungan tvättar hela huvudet. (Har jag tipsat om vattenfast mascara som staffeägare?)
Dessa dagar när Selma är gladare än vad som antas vara normalt på en skala så blir det tvångsnedvarvning och det tar ingen lång stund förrän hon hänger som en påse i min famn.
Som att hon kommer på sig själv med hur dumt det var att stimma upp sig sådär när allt hon bara vill är att vara nära.
Jag mejlade med Martina, Selmas uppfödare, ikväll och passade på att nämna hur lugn och fin Selma blivit på sistone och hur bra hon utvecklas med lydnadsträningen varpå Martina bad oss njuta sålänge det varar då vi inte ens kommit till 1,5 årskrisen!
Jag svarade med ett ord: Herregud!!!
Hampus brukar hota Selma med vilken tur det är att hon är så söt, annars hade vi sålt henne för längesen! Så mycket för positiv förstärkning alltså...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar