Hej!

Det här är Selma. Envisare än en åsna, med ett nästintill ohälsosamt bekräftelsebehov och en ohämmad aptit på såväl mat som livet. Hon är också 16 kg kärlek med en stor portion humor och vår bästa kompis. En hångelkompis som helst av allt slätar av en i ett sätt att uttrycka sin glädje och tillgivenhet. Selma har hunnit bli drygt 10 månader och under den tiden har vi lärt känna varandra ganska väl.

Bästa tugget: Ben av alla slag. Vi har nog plöjt igenom djuraffärernas hela sortiment innan vi hittat en modell som inte försvinner på en bråkdels sekund!
Bästa hänget: Skogen och klipporna vid vattnet i Gröndal.
Bästa skolan: Valpkurs och Vardagslydnad på Hundläroverket. I augusti börjar vi träna agility som jag anmälde henne till kort efter att hon visat att klättring och hinder av olika slag är det roligaste som finns. Hon har t.om. åkt rutschkana på  eget bevåg när vi besökte en lekplats.
Bästa utvecklingen: Att bli rumsren och komma över fixeringen vid skohyllan. Just nu är det, förrutom allmän lydnad, mycket inkallningsträning på agendan.
Bästa kompisarna: Staffarna Rico och Boel, - lika barn leka bäst.
Bästa leksakerna: "Tjoffen" som går att kampa med, ett gammalt cykeldäck som tål det mesta och tygråttan som går att sutta på till den är blöt och alldeles skrynklig. Selma är föremålsinriktad och vill gärna gå runt och visa upp sina troféer under ett högljutt growlande.
Bästa platsen: I soffan, helst ovanpå någon.
Bästa filosofin: "Det finns inga hinder som man inte kan gå över eller flytta på för att komma framåt"
Värsta grejen: Allt som hon inte känner för helt enkelt. Det kan vara så enkelt som att behöva gå en raksträcka i koppel. Då kan man missta henne för att lida av akut narkolepsi då hon kastar sig omkull på rygg på marken och inte flyttar sig en tum om man så hasar henne längs trottoaren.

Skrev jag att hon är envis förresten?