Idag tog vi turen genom skogen och upp på klipporna där Selma kan springa lös och vara hur pinntokig hon vill. Jag vill gärna kunna ge henne den frihetskänslan att få vara okopplad och rasa av sig och det känns så skönt att hitta ställen som detta bara en bit utanför stan och dessutom ett stenkast från där vi bor i Telefonplan. Det är kuperat med klipphällar, skog och MASSOR med pinnar!
Men det kräver också att jag har full fokus på henne hela tiden och såklart en bra förutssättning att träna inkallning. Om Selma har en dålig dag och inte verkar särskilt samarbetsvillig är det bara dumt att att utmana ödet liksom. Skulle hon få syn på något eller vilja springa fram till någon förbipasserande skulle jag inte lita på att hon stannade vid mig om jag så hade en köttstek att hala fram som lockbete!
Vi brukar börja med kontaktövningar och skogsturen blir som en belöning i sig. Då vet jag att vi byggt upp ett fint samarbete och att hon känner att vi har en rolig utflykt tillsammans där vad som helst kan hända eftersom matte är så rasande rolig att vara med! För att testa henne och få henne att hela tiden ha koll på mig så springer jag och gömmer mig bakom stenar och träd. Och illa kvickt söker hon upp mig och får som belöning att springa tillbaka till sin pinne. Jag kopplar henne aldrig vid inkallning för att hon ska ha en positiv känsla av att komma till mig. Numera funkar det riktigt bra att jag med lugna steg närmar mig henne när jag tycker att det är dags att koppla och gå vidare utan att hon springer bort.
Jag började att låta henne vara lös genom att jobba med en långlina så att hon kunde röra sig en längre bit från mig. Sen tränade vi massor med passivitet utomhus och bara satt och satt. Jag tror inte vi missat ett enda steg i händelseförloppet av hur snön blev till smältvatten och det långsamt blev vår! Och varje gång släppte jag kopplet och lät henne skutta fritt en bit. Och jag gömde mig bakom stenar och träd.
Ett litet steg för människan men ett stort steg för Selma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar