Äga sängen

Vi jobbar på ett maktskifte här hemma.

Jag sover helst ensam. Har liksom aldrig varit den som kan sova sked. Kan ligga där i sängen och känna hur mycket närhet som helst - på ett behörigt avstånd.

Det krävdes tydligen en staffe för att ändra på detta sk. behov av space för nu vet jag inget bättre än en klump som ålar sig upp i sängen och somnar nära. Och det ska nämnas att det snarkas dessutom!

Men så finns det ju även en baksida.
Som när man vaknar av att successivt blivit förpassad till sängkanten utan vare sig täcke och kudde. För om man lyckas lyfta huvudet trots stel nacke från denna mycket obekväma sovställning så kan man skåda en Selma som sussar gott och rofyllt med huvudet på kudden och täcket under armen som att hon äger sängen.

Hittade en skön hundserie med hög igenkänningsfaktor. Visade just den här för Selmas husse och vi var överens om att enda skillnaden är att Selma aldrig frågar först. Pang på bara, - You know you want to!

En hundmänniska?

Antingen så är man en människa som har hund. Eller så är man en hundmänniska.
Jag har funderat på skillnaden efter att vänner och kollegor börjat titulera mig som Hundmänniska.

Det känns konstigt på något vis. Är jag?
Jo jag kan ju inte förneka att jag har hund.
Samtidigt känns det som att komma ut ur garderoben. Här har man i flera år gått och spanat på hundar utan att veta när det var dags att "outa" att man faktiskt tänkte skaffa hund!

Visst, jag har haft hund tidigare och vuxit upp bland hundar men i ärlighetens namn var jag nog mest En människa som har hund då. Inte lika engagerad som nu. Hade inga planer på att träna mer än vardagslydnad.

Så hur blev jag en Hundmänniska?
Sitter det i Haglöfsuniformen, de väderriktiga kläderna? Eller i de rätta hundaccessoarerna? Nej, skämtåsido. Det måste helt enkelt handla om engagemanget. Att hundägarskapet blivit en hobby och att det nu var ett mycket planerat val att skaffa just Selma och med mål om vad vi ville ge henne.

Och nu sitter jag alltså här med bajspåsar i varenda jävla jackficka, med tassmärken på knäna och med en garderob som successivt har fyllts med kläder som tål väder och vind. En morgon i sängen fram till tolv har bytts mot promenad och helgens planer handlar oftast i huvudsak om träning. Och jag älskar det!

Jag - En Hundmänniska.

Ett slags missbruk

När man skaffar hund, barn eller något annat himlastormande fantastiskt så är det en bedrift att INTE följa denna varelse med kameran i högsta hugg och så enkelt att hala fram mobilen och plåta "Titta hon äter, leker, biter, hoppar, pratar, sover..." och vips får Facebook och Instagram en statusfrekvens som heter duga.

Nu kanske ni tror att detta inlägg kommer att förakta detta beteende men nähädå, - jag är fullt förstående. Jag är själv en sån som ibland måste förneka för mig själv att det drar i skämsnerven lite grann när jag tänker på hur många av bilderna i mitt sk. flöde som visar Selma när hon äter, leker, biter, hoppar, pratar, sover...
Kan inte låta bli. Måste.uppdatera.mera.

Men nu har vi ju denna blogg att tillgå. Och eftersom jag inte kan spara alla bilder i telefonminnet men inte heller klarar att radera dem så kommer jag framöver att lägga till en återkommande Tömma kameran-kategori. För It's my party and I cry if I wan't to.

Så det så.

Hästskit och agility

Har just tagit en varm dusch efter en kall dag i Sundby Gårds ridhus där jag och Selma hejat på kompisarna Maria och Lovis som tävlade i agility, och gjorde det med den äran! Jag är så stolt över dem!

Selma fick sitta på åskådarbänken och det är klart att det känns tungt att nu veta att vi inte kommer att kunna fortsätta träna och tävla sedan vi fått svar på röntgen om hennes höfter och armbågar. Särskilt tungt eftersom agility hade passat Selma som hand i handsken och jag tror vi hade varit riktigt bra ihop men så är det med det. Nu satsar vi på Lydnad istället.

Väl ute på landet, med gnistrande sol och mycket snö, passade vi på att ta en skön promenad som uppvärmning. Men väl inne i ridhuset var det mest nedkylning tycker jag så jag gjorde en kåldolme av Selma (invirad i en filt) och försåg mig själv med flera koppar kaffe till en svag doft av hästskit och ljudet av hundskall och agilitykomandon. Härligt värre!

High five

Nu längtar jag så in i norden efter att det ska bli vår så att vi kan träna ute igen där det just nu fortfarande är täckt av djup snö. De senaste dagarna har inte varit lika kalla så på morgonpromenaden idag fick Selma slippa täcket.
Jag tog med hennes mat ut och gav som belöning när vi tränade linförighet, platsläggande, ställande och inkallning till Lk1.

Och avslutade med en stor high five!

Kloklippning

Jag tittar ofta på hundars klor. Det har blivit som en ren reflex och det hjälper inte hur fin hunden i fråga är, - har den för långa klor så har jag svårt att tänka på annat än bara det. För det kliar inom mig att vilja meddela dess ägare. Att klippa klorna regelbundet är viktigt för att pulpan inte ska växa, att tårna ska böjas, minimera risken att bryta klor mm.

En valp bör få klorna klippta 1 gång/vecka och gärna oftare just för att den ska vänjas vid proceduren. Många hundar tycker ju inte att det är helt latjo men övning ger ju färdighet för både matte, husse och hund. Hellre klippa en klo om dagen om det är svårt.

Vi tummade inte någon gång på enveckas-klippningen under hela Selmas första år. Numera blir det som regel var 14:e dag och det går så bra att jag lätt gör det själv på henne. Jag räknar tår och Selma följer min hand med stor nyfikenhet tills vi avslutar med belöning!

Så. Där har jag sagt det!

Nära

Eftersom Selma nästan alltid vill vara nära och sova nära (läs ovanpå) så tycker vi att det är skönt när hon självmant väljer att gå in i sin bur och vila eller, som hon gjort de senaste kvällarna, - talar om för mig att jag borde gå och lägga mig genom att hon själv går in i sovrummet och lägger sig i sin Bia-bädd.

Men först ska det bäddas och detta är inte Selmas starkaste bit. Efter mycket om och men har hon lyckats knöla ihop filten eller pläden till en stor boll på mitten och just som hon inser hur tokigt det blev nudå så tittar hon uppgivet mot oss.
- Selma, ska vi fixa? säger vi och så ser hon på medan vi gör om så att det är precis som innan hon började bädda. Tacksam lägger hon sig sedan och smaskar nöjt.

Men hu va mysigt det kan vara att ha henne i soffan. När hon lägger sin tass på oss innan hon somnar, liksom för att vara säker på att vi inte går nånstans.
Eller att lägga sig rakt ovanpå med bägge tassarna runt ens hals och våldspussa. Och det ska jag säga ärligt att 15 kg kärlek på magen är svårt att komma undan ifrån!