Grisen

Det sägs att hunden är människans bästa vän.
Alldeles nyligen fick jag också veta att gisar besitter högre IQ än hundar men jag vet inte om det just förändrar min syn på Selma direkt. Jag menar, det är ju hatten av för grisarna och kanske inse att jag tittade för mycket på Lassie när jag var liten!

Selma är trots allt en smart hund. Smart när det kommer till inlärning och problemlösningar och jag gillar att utmana henne att tänka till själv ibland. Det kan vara så enkelt som att låta kopplet hamna på fel sida om en lyktstolpe när vi är ute och går så att hon själv får räkna ut att hon nu måste backa och gå runt stolpen för att komma framåt. Vid inlärning av olika moment och övningar kan jag slås av hur lite upprepning som behövs för att hon ska fatta vad det är jag vill att hon ska utföra. I nästa stund drönar hon in i en stol på väg ut till köket med en IQ som lyser med sin frånvaro. Men som vi skrattar åt henne, varje dag flera gånger om dagen åt hennes roliga uppsyn, hennes bångstyriga kropp, märkliga ljud och egenheter.

Och jag tänker att det kanske inte var så fel att skaffa en hund som liknar en minigris!

Bad och bordsskick!

Det luktar blöt hund, frotté och olivtvål. Spår av blöta tassar leder ut ur badrummet hela vägen till soffan.

Selma har fått en välförtjänt dusch, något hon faktiskt verkar gilla!

Staffar brukar generellt inte gilla att bli tvättade, lika lite att vistas ute i regn, men Selma står så stilla i duschen och verkar tycka att det är ganska skönt med det varma vattnet. Då och då måste hon bita efter vattenstrålarna och smaka på vattnet från munstycket. När vi sedan sitter på toastolen inpackad i ett stort badlakan har vi en lång mysstund där hon grymtar så skönt det är att bli ompysslad!

När Selma bara var några veckor gammal lät Hampus badrumsdörren stå på glänt när han skulle ta en dusch. Eftersom Selma gärna vill vara med överallt dröjde det inte länge förrän hon smög efter och döm av Hampus förvåning när han plötsligt känner en slick mot benet och tittar ner. Där i duschen sitter det lilla knytet genomblöt och försöker titta upp mot honom mellan vattenstrålarna medans hon slickar honom på benet. Det är kärlek det!

Eftersom hundar har ett annat ph-värde i huden än vi människor så är det viktigt att inte använda vårt eget schampo eller vilken vanlig tvål som helst men olivtvål är naturligt utan en massa konserveringsmedel, parfymer mm. och funkar utmärkt till hundars päls, så det är det vi använder till Selma. Även Grönsåpa går bra eftersom det hjälper till att återfetta och inte torkar ut. Selma har i jämförelse med många andra staffar lite längre hårstrån på ryggen som nästan ger henne en ridge back och pälsen där känns lite grövre och strävare. Jag undrade ett tag ifall det var något fel, ifall vi skulle testa ett annat foder eller ge henne tillskott av något slag som skulle bättra på pälsen men har nu fått höra att det är bara sådan hon är. Och fodret är inget man gärna byter ut då det kan påverka hela systemet ganska rejält. Vi har fortsatt att ge henne Purina Pro Plan som hon vuxit upp på och som uppfödaren Martina rekomenderade och eftersom hon är bra i magen och inte har några hudbesvär så kör vi vidare på det. I samband med första löpet gick vi över till vuxenfoder och valde då Pro Plan Adault Sensitive som är baserat på lax. Hon får även tillskott i form av Viacutan fiskolja som också är bra för att stärka just huden och pälsen.

Priserna varierar rätt så kraftigt mellan olika foder och Purina ligger tyvärr bland de dyrare. Å andra sidan är det en självklarhet att vilja ge sin hund det bästa, ellerhur? Det finns idag en mängd olika foder att välja mellan eftersom också forskningen gått framåt i att ta fram de bästa för olika raser, storlekar och energibehov. Och hundar ska INTE äta människomat! Mitt tips är att hitta ett foder som passar just din hund. Och visst stämmer det att du får vad du betalar för då de billigaste alternativen till stor de är utdrygat med en massa onödiga spannmålsprodukter.

Husse vegan, Matte vegetarian - stackars lilla barn?

Nä, självklart får Selma kött. Hon är hund, hon är skapt som köttätare och som belöningsgodis är torkad oxlunga favoriten. Luktar så in i h-e!

Selma får aldrig mat från bordet. Där är vi hårda. Det säger inte att hon inte försöker. Ostmackor som legat för nära kanten har mystiskt försvunnit när ingen ser. En riktig lyckans ost är hon i sällskap av de minsta människokompisarna Melvin och Alva. Ett ständigt givande och tagande har det varit på sistone när Alva kastar pannkaksbitar, kladdiga mackor och skvättar från diverse barnmatspuréer omkring sig.

Till Selmas stora glädje.

Golvet under Alva har aldrig varit så rent! Till vår förtret har Alva och Selma nu utvecklat detta till matande från bordet. Med största försiktighet slickar Selma hennes kladdiga små fingrar. Men inte mer än så sedan Selma en gång stuckit in hela tungan i lilla Alvas mun när hon böjde sig lite för långt. Och det är väl inte hela världen kan man tycka, men kom hit och känn det eviga fisande som följer!

Nä, det är strikt mathållning för Selmas del eller investering av gasmasker till oss!

I fjällen

Imorse kom vi hem med nattåget från några fantastiska dagar i fjällen!

Selma har fått nya muskler, ätit renskav, druckit källvatten ur bäckar och klättrat över berg och ner för branta klippor. Vi var ett helt gäng ute och vandrade och eftersom Selma gärna går först och hennes matte fotograferar så mycket och ofta hamnar sist i ledet så resulterade det i att Selma kutade längst fram så fort jag lossade kopplet, och som vi vet skyr hon inga medel för att komma förbi några hinder utan dundrade på och plöjde väg. Hon blev kallad "Den hjulbenta faran" och gick under sitt vanliga namn "Pansarvagnen" när de andra fick hoppa åt sidan för att inte bli omkullvälta längs de smala vandringslederna. Men hujedamej vad roligt hon haft!

Jag hade löplina på henne ett tag men kan rekomendera flexikoppel som har funkat utmärkt särskilt i branta nerförsbackar där jag behövde hålla henne både kort och kunna släppa ut en bra bit för att hon inte skulle välta mig när hon gick före ner bland klippor och sten. Eftersom vi inte gick utmed någon huvudled utan tog egna dagsturer i tryggt sällskap av vana norrlänningar så kunde vi ha hundarna lösa under stora delar av vandringen vilket kan vara riktigt skönt när man har en tonårig pansarvagn till hund.

Vi bodde i stuga vid Joesjö, mellan Tärna och Hattfjälldal vid norska gränsen. Himla bekvämt att kunna duscha, laga egen mat och spela Plump om kvällarna. Som att det inte räckte med all motion om dagarna så krävdes det en tur ut på ängen utanför stugan för att leka av sig innan det blev tvångsnedvarvning för Selmas del innan hon somnade och snarkade gott på min mage om nätterna. Nätterna ja, som är ljusa som mitt på dagen uppe i norr!

Dag 1

Första dagen tog vi oss upp till Atoklimpen, Samernas heliga berg, där man offrar något till naturen och vädrets maker. Just då var jag så trött på Selma att jag hotade att offra henne! I övrigt var det mäktigt att se hur naturen förändrades ju högre upp vi kom, - gränsen där de småväxta fjällbjörkarna slutade och annan vegetation tog vid.

Vattnet ur fjällbäckarna är det godaste jag druckit!

Å andra sidan är ju allt förbaskat gott som man äter utomhus...

Atoklimpen - Samernas heliga berg

I klippväggarna hittar man småmynt som "offergåvor". Naturen tackar och tar emot.

Lilla Alva hängde med på pappas mage

På hemvägen såg vi renar och ja, - Selma var kopplad!

Dag 2

Andra dagen vandrade vi längs forsen vid Jofjället och stannade några timmar vid ett vindskydd där vi gjorde upp eld och grillade fisk till oslagbar utsikt!

Kok-kaffe och fina firren över elden.

Den finaste pansarvagnen i hela fjällen!

Dag 3

Den längsta av alla turerna var upp på Laisafjället. Därifrån tog vi oss hela vägen ner till Hemavan. Man blir som alldeles ödmjuk inför naturen där man går som en liten skit längs fjälltopparna. Mäktigt!

Bästa lunchen: Tunnbröd med stekta grönsaker och finfin utsikt!

Dag 4

Sista dagen for vi till Mårdeseleforsen som vi fick ta oss över via vingliga hängbroar. Selma tog några steg ut innan hon la sig platt som en pannkaka och vägrade gå en millimeter till. Jag kunde inte till att klandra henne då jag själv fick gå så bredbent jag kunde för att hålla balansen så de blev till att bäras över antingen i min famn eller Marias pappa Raymond som Selma kom att gilla mer än mycket under våra dagar i fjällen. Vi skämtade om att de säkerligen berodde på att de såg så lika ut, - två hjulbenta kraftpaket med en envishet utöver det vanliga. Fint!

Efter den här resan kan jag mer än varmt rekomendera att fjällvandra med hund. Det krävs inte så mycket mer än bra skor och kläder, rikligt med myggmedel och gott humör. Vi tog lagom långa dagsturer och när det kommer till Selmas del så har det gått hur bra som helst. För att vara Selma.

Förutom noggrann visitering av knottbett så masserade och stretchade jag henne varje kväll.

Imorse när vi klev av tåget upptäckte jag att hon haltade lätt på högra frambenet. Troligen träningsvärk så nu ska hon få återhämta sig och vila mycket.

Och jag ska klia på några myggbett och njuta av sista semesterveckan med benen högt!

Grabbhelg på landet

 

Selma och kompisen Boel hade inte setts på länge men det rådde gårdagen verkligen bot på då de fick hänga med på grabbhelg med Hampus, Tomas och Theo i Theos stuga på landet utanför Söderköping.
Ett gott betyg är att Selma nu ligger helt utslagen och sover efter att ha lekt villt på staffevis, badat, grillat och fått hur mycket frisk luft som helst!

Boel är jämngammal med Selma och de går jättebra ihop. Nästan lite FÖR bra tyckte vi när de var yngre och inte kunde ha en lugn stund nära varandra. Nu berättade Hampus att det gick mycket bättre när de först fick leka av sig och sen ha en hel dag tillsammans. Det slutade med att de slocknade bredvid varandra i bagageutrymmet på bilen under resan hem som små grisar!

Nu ska jag packa ner det sista innan vi tar nattåget upp till fjällen. Skönt att lilla Semlan har fått rastas ordentligt så hon sover hela vägen under vår 10 timmars resa. Hon får sin kvällsmat, sen blir det varken mat eller vatten så hon slipper implodera av nödighet på tåget!

Helt packad i huvet

Just nu är det bara packning som gäller och förberedelser inför fjällvandringen uppe vi Hemavan nästa vecka. Vi tar nattåget upp och kommer att göra dagsturer och bo i stuga tillsammans med grannarna Anders, Maria med lilla Alva och hunden Lovis. Som jag längtar!

Det blir till att trappa upp längden på promenaderna för Selmas del för att träna henne.
Kuperad terräng är hon ju redan van vid, så som vi flänger i skog och över klipphällar!
Vädret däruppe ligger omkring 12 grader just nu och det ser ut att bli varvat med sol och lite regn, men det vet man ju aldrig hur det stämmer med rapporterna...

Jag måste erkänna att jag älskar att packa. Jag kan bli smått hög av funktionsprylar och likt en scout är jag alltid redo med att hala fram vattenflaskor, extra proviant, ombyte, plåster mm. ur väskan om vi så bara är inne i stan en dag. Hampus retar mig för alla äckliga bananer jag glömmer längst ned i väskan men se det har jag också tänkt på och har nu införskaffat mig ett sån´t där fiffigt bananfodral som bara småbarnsmammor har!

Jodå, om någon ska till att fjällvandra med sin hund och vill ha en komplett packningslista så är det fritt fram att kopiera min rakt av. Jag tror jag tänkt på allt, annars är det bara att kommentera!:

- Halsband + koppel
- Sele
- Löplina
- Vattenflaska med utfällbart tråg, funkar även till mat
- Mat + en burk extra näring för återhämtning
- Ben
- Laxolja
- Godispåse
- Första hjälpen-kit
- Myggspray, förutom Tic-Clip mot fästingar och småkryp
- Handduk
- Filt
- Bajspåsar
- Regnkappa
- Tasssalva
- "Tjoffen", leksak

Det finns såklart hur många smarta saker som helst man kan införskaffa för att vara förberedd inför alla lägen, men det här är mer än vad som egentligen är nödvändigt. Till nästa vandring ska hon få ha en klövjeväska så hon kan bära sin egen mat + att det är bra träning men vi har inte hunnit gå in den med henne än så det räcker gott och väl med den ansträngning hon får av själva vandringen den här gången.

Over and out!

Vikten av ett litet nyp

Husse är pussfavoriten!
Antar att skägget kittlar dödsskönt mot tungan och de stora armarna är bra att klättra på. Hela husse är liksom en lekplats och har varit det sen första stund. Husse är starkast men också den mjukaste av oss när det kommer till Selma. Starka karln smälter som smör och som han ser på henne med blida ögon!

Minns redan på Vardagslydnadskursen i våras hur vår tränare Iréne bad honom att ge henne ett lätt nyp i ljumsken för att få hennes uppmärksamhet om hon inte lyssnade i en övning som handlade om att förstå vikten av ett nej i en allvarlig situation och Hampus villade för tillfället bort sig i att försiktigt kalla på Selma varpå Iréne hotade med att nypa honom istället om han inte var hårdare.
Det satte sig.

Nästa dag röt Hampus till på skarpen mot Selma när hon envist ignorerade ett nej, med ursäkten:
"Annars kommer Iréne och nyper mej!"

Tjuv och polis i blåbärsris

"Polisen" undersöker beslagtaget gods. En pinne.

 Ikväll tog vi en tur i skogen. Jag satt på huk i blåbärsriset och Selma trampade på när en man ropade och  gjorde mig varse om att det minsann är koppeltvång i skog och mark nu. Sicken tur att Selma var kopplad då. Det räckte dock inte för mannen, som tydligen inte hade något bättre för sig en torsdagkväll i juli, utan  skulle prompt följa oss på håll och se till att jag inte släppte min hund lös. Men se det hade han inte mycket för eftersom vi är så snabba över stock och sten!

Selma lekte polis i sin Julius K9-sele (vanliga på polishundar). Den är slitstark och bra, sitter som en smäck på henne och har ställbara remmar så att den går att justera vartefter hon växer. Och handtag i ryggen för ett bra grepp. Vi har sele för det mesta när vi är ute i skogen och på promenader när hon kan röra sig lite friare och då får hon också dra lite mer, till skillnad från när vi går i stan. Då byter vi till  halsband och vi kan då också vara lite hårdare med att gå fint i koppel.

Nu är kvällarna så ljumma och sköna att man får spring i benen. Har man väl gett sig ut kan man gå hur långt som helst!

Särskilt för att skaka av sig surgubbar i skogen...