Kampen om kamphunden

-Titta, en sån där camphund!

Vi beslutade oss inte för att skaffa hund. Vi valde att skaffa en Staffordshire bullterrier, det var liksom inget snack efter att vi varit hundvakt åt en staffe. Mycket hund i ett lagom format och så all den villkorslösa kärlek man bara kan få av en hund, - upphöjt till tusen!

En staffe älskar människor så mycket att den ofta är fullkomligt oduglig som vakthund. En potentiell tjuv skulle välkomnas som ytterligare en människa att pussa på. Mycket pussande blir det...
Det är minst sagt roande att se skillnaden på folk i allmänhet och så vana staffeägare man stöter på som vill hälsa på Selma. En staffeägare vet vilket pusskalas han eller hon har att vänta sig och förbereder hela sitt kroppsmönster inför detta, medans en annan blir omkullvällt och totalt sönderslickad om jag som ägare inte hunnit förvarna, alternativt hålla tillbaka min hund.

Självklart är det så att alla hundägare älskar den hundras man valt, och ofta stämmer uttrycket "Sådan herre - sådan hund" eftersom man bör välja den hundras som passar in i sitt liv. Och jag skulle definitvt inte rekommendera alla att skaffa en staffe. De kräver sitt tålamod och styrka men inte minst den styrka man som kamphundsägare behöver för att kunna hantera de blickar och fördomar man kan möta från andra människor, och att se till att just min hund är en bra representant för rasen.
Det roar mig hur olika folk tittar på Selma beroende på ifall hon är med mig eller med Hampus. Jag är oerhört glad att nästan aldrig fått negativa kommentarer kring mitt val av hund, inte ens några menande blickar. Visst har det varit några Bichon frisé-tanter som frågat om min hund är farlig, varpå jag gärna önskat svara "Nej, är DIN hund farlig?" och sedan njutit av att det är deras hundar som gjort utfall och skällt som galningar på Selma som bara sitter tyst och tittar storögt och frågande. (Vill härmed passa på att inflika att jag såklart inte har någonting emot Bichon friséer i allmänhet)
I övrigt växer jag flera centimeter varje dag av alla kommentarer från folk som berömmer mig och min alldeles bedårande hund! Vid min sida ser Selma bara söt ut medans hon i kombination med Hampus får en hårdare framtoning. "Se där kommer en kamphund!"

Och i allmänhet så är det av erfarenhet just de mindre "harmlösa" hundraserna som skäller och bits mest. Men det är klart att om min "kamphund" betedde sig på samma sätt så skulle följderna bli så mycket värre.
Man ska som hundägare vara väl insatt i rasens ursprung, vad de från början avlats fram till och veta vilka förutssättningar man har att hantera detta som grund för ett bra ägarskap. Bland det första vi gick igenom med vår tränare Iréne Westerholm på Hundläroverket så var det just det ansvar man har i samhället som hundägare. Trots att Selma är den godaste och snällaste hund man kan tänka sig, precis som 99% av alla staffar, så vet vi att deras ursprung är som kamphundar i fighter i ring, sk. "pit" på engelska - därav släktnamnet pitbull. Men grundtanken handlade om arrangerade hundslagsmål där det var oerhört viktigt att dessa hundar var fullkomligt pålitliga och inte visade någon aggressivitet mot människor som skulle kunna gå in i ringen och avbryta. Dessa hundar användes även i gruvorna i Staffordshire-distriktet där de fick följa med gruvarbetarna hem till barnrika familjer då det var en absolut förutssättning att de skulle vara barnkära. I England går staffen därför även under namnet "Nanny dog". Och staffar kännetecknas av att vara just barnkära, vilket går rätt lätt att räkna ut då barn befinner sig på en mycket pussvänlig höjd!

De staffar vi ser idag, från seriösa kennlar, ska enligt SKK avlas fram som ren sällskapshund och används ofta för bruk inom såvä utställning träning inom lydnad, agility mm. Att avla utifrån bra linjer där man framhåller hälsa och ett sunt sinne. Staffordshire bullterriern registrerades i Sverige 1935. Eftersom det är människan som tagit fram mångfalden bland hundraser genom år av avel så anser jag det inte mer än rätt att vi tar vårt ansvar i val av hund och utgår från deras behov. Vissa menar att man inte bör leka kamplekar med en kamphund. Det håller jag inte med om. Alla hundar är väl kamphundar om de kampar? Det handlar mer om fostran och ansvar, psykisk stabilitet och att vägleda hunden att kampa med rätt saker. Selma får utlopp för lek och styrka när vi kampar. Vi visar tydligt att det inte ens är ok att lekbita i oss. Att inte låta en fysiskt stark hund träna och få utlopp för denna fysiska energi vore som att vägra en vallhund att valla eller en vattenhund från att närma sig vatten. Alla hundar som hamnar i fel händer, som misshandlas eller hetsas psykiskt och fysiskt har benägenhet att visa aggressivitet och göra utfall. Från den minsta chiuaua till största Gran danoir. Konsekvenserna blir bara olika beroende på hur stor och stark hunden är. Och tyvärr finns det också dessa sk. kamphundsägare som inte tar sitt ansvar och som försvårar det för oss andra genom att vilja hetsa sina hundar och stressa dem att börja visa agressivitet. Och därmed bidrar till tråkiga löpsedlar och uppslag i media.

Vi kampar med Selma nästan varje dag. Det är under lek vi lär känna varandra bäst. När vi kampleker lär vi samtidigt henne att respektera oss. Tack vare kampandet med oss så har hon blivit mer förarvek och känner av hur hårt hon kan leka med männniskor. Att aldrig komma för nära med tänderna och att alltid släppa när vi säger till. en är det vårt ansvar, precis som för alla hundägare, att ALLTID ha full fokus på henne i möten med andra hundar. Hon är ett djur, med instinkter, som vi inte kan tämja till 100% i alla lägen. Men genom ett bra ledarskap är hon det bästa av sällskap och jag gör allt för att hon ska vara trygg i alla möten med såväl hundar som människor.

Att det fortfarande är lite kontroversiellt att ha en Staffordshire bullterrier ger en ytterligare dimension till hur mycket jag älskar denna ras och hur stolt jag är som ägare till Selma. Att varje dag är en kamp för kamphunden! Det finns ett klockrent talesätt om Staffen: "Once fighter - now a lover" och jag måste ta mitt ansvar för att främja det.

Jag kan förresten inte sluta fundera över det här med "Sådan herre - sådan hund".
Vem är jag isåfall, som herre till Selma? - Ett kärlekstörstande hångelfreak med dålig kroppsuppfattning som äter allt som går att stoppa i munnen?
Jorå, det stämmer ganska bra när jag tänker efter!




Vill passa på att hänvisa till Svenska staffordshire bullterrierklubben för mer information om rasen, se Länkar.

De 10 budorden

Hittade ett så träffande inlägg om en staffordshire bullterriers världsuppfattning med hög igenkänningsfaktor.
Håll till godo!


Om jag tycker om det så är det mitt
Om jag har det i munnen så är det mitt
Om jag såg det först så är det mitt
Om det ser ut som mitt så är det mitt
Om jag hade det förut så är det mitt
Om du hade det förut och lagt det ifrån dig så är det mitt
Om jag kan ta det ifrån dig så är det mitt
Om jag tuggar sönder det så är alla bitar mina
Om det går att äta så är det absolut mitt!
Om det är trasigt eller tråkigt så är det DITT

Rasspecialen 2012

Fr. vänster: Brorsan Bulten med Sandra och Remy,

Fliin med Martina och syrran Tuva med Tobbe

      

Pappa Trubbel

                                                   

Martina med Fliin och Sandras debut med brorsan Bulten

                                 

Selma och jag i en hångelpaus!

                                        

Selma fick snällt hänga med matte och husse i värmen...

                                                                         

Storslam för faster Bonnie med Sandra och Torgny!

                                     

Vi bodde på detta sköna lilla hotell hos tant Solveig som

bjöd på prat och nybakat bröd varje morgon...

...med utsikt över Vättern och Visingsö.

Rekommenderas varmt!

I helgen har vi varit i Gränna för årets Rasspecial. Hur galet är det inte att samla 300 staffar på samma ställe?! Selma var minst sagt uppe i varv! Galet kul också att inte bara att få träffa Selmas uppfödare, - Martina och Tobbe och kullsyskonen Bulten och Tuva, pappa Trubbel och faster Bonnie, men också att det blev en riktig storslam för kennel Strålande staffar där Bonnie inte bara fick 1:a pris med 4:e placering i Lydnadsklass 1 under fredagen men sen under lördagen Ökl vinst med CK, Bästa Tik med Cert, BIM, BIS 2 och Brain and Beauty 2! Brorsan Bulten fick också en fantastisk debut med Excellent med CK och 4:e placering i juniorklassen! Alla övriga fick Excellent och finfin kritik. Grattis till Strålande staffar!

Eftersom vi inte har bil längre så tog vi helt resolut tåget till Jönköping och vidare med buss till Gränna under fredagen och hann precis fram till Lydnadsklass 1 där Bonnie tävlade. Sen var det upp i tid för en heldag i hettan! Efter frukost på hotellet med förtjusande tant Solveig som bjöd på nybakat bröd och gärna satt ned med sina hotellgäster och snicksnackade, samlades vi vid vårt tält och hejade på varandra alltmedans vi smälte som pölar i solen och hundarna kyldes ner med svalkande svampbad.

På lördagkvällen vandrade vi ner till hamnen och åt gott för oss själva med Selma under bordet för att sedan möta upp de andra vid stugorna och skåla för en fantastisk dag! Det känns så fint att alla månar om varandra och riktigt peppande att prata med erfarna, gamla i gejmet. Jag gillar det där så mycket, att det inte spelar någon roll vem man är, hur gammal man är eller vart man kommer ifrån, - man har ett gemensamt intresse som knyter band och man hittar så otroligt sköna människor på kuppen!

Vi anmälde inte Selma eftersom hon fortfarande har trång underkäke (som vi hoppas ska växa bort och får hjälp med att vi töjer och bänder!) men det var så lärorikt och lite skönt, ovana som vi är, att bara sitta på åskådarbänken den här gången. Jag har aldrig varit intresserad av hundutställningar. Jag är ju mer lagd åt bruksgrenar och träning. Men nu är vi faktiskt riktigt taggade att ställa henne nästa år. Kanske först någon inofficiell utställning men sen blir det ju liksom inte större än såhär, under Rasspecialen!

Nu har vi äntligen kommit hem och herre min je vad gott vi kommer att sova inatt.

Jag vet en som redan gör det, på rygg med benen i vädret, högt och ljudligt.

Hon drömmer om 300 staffar på en äng i Gränna.

Skepp och hoj!

 

                             

Nere vid hamnen i Ystad finns en gamma skeppshandel med allt som hör livet på sjön till. Underbart att gå omkring och rota bland nytt och gammalt bråte. Jag passade på att kapa till 1 m tjockt hamparep som jag slog en enkel knut på. (Skulle ju förstås passat bättre med en knop!)

Nåväl, - en perfekt present till Selma att sätta tänderna i!

Semesterhälsningar

 

 

 

Vilka sköna dagar vi har haft i Skåne med mycket luft och nytt att nosa på och så är det ju så vackert så man smäller av! Men det är det mest jag som tycker medans Selma vill hoppa på allt.

Idag lät jag henne fullkomligt drunkna i högt gräs som gick oss upp till låren och Selma fick plöja med nosen för att leta upp mig eftersom hon inte såg något och igår letade upp en strand där det var hundtillåtet för att kunna ha med henne. Eftersom hon tidigare känt på vatten vid klipporna i Gröndal så var det intressant att se hur hon skulle reagera vid ett stort hav och det verkade hur kul som helst när vågorna slog mot henne! Men vi lät henne mest springa fritt längs strandkanten eftersom jag lovat att Hampus ska få ta simningen och träna mer med henne i vatten nu i sommar.

Men tiden går så fort när man har skoj och imorgon hoppar vi på tåget hem igen.
Hur mycket jag än trivs där vi bor så är det fan att man inte bor på landet!
Selma instämmer.

Ensligheten

Selma och jag har tagit en tur ner till min mammas sommarställe på Ensligheten utanför Ystad i några dagar. Förutom t-banan och en sväng till Uppsala en gång så var detta hennes längsta tågresa hittills. Eftersom Selma vanligtvis är en slöfock om förmiddagarna så tog vi ett tidigt tåg med byte i metropolen Älmhult för kisspaus.

Det gick galant och Selma sov vid mina ben hela vägen! När vi kom fram till Älmhult drog jag till närmsta gräsplätt och kommenderade "KISSA!" och hon verkade haja på mitt tonfall att det tydligen var nu eller aldrig så hon satte sig illa kvickt innan vi åkte vidare.

Oj vad skönt det är att komma ut på landet! Här kan Selma springa av sig och käka hästskit bäst hon vill. Bakom huset har hon hittat en stor och förvuxen hage dit hon springer så fort hon kan. Det blir bra motion för henne att plöja genom det höga gräset men eftersom jag inte har full koll på vart hon kan ta vägen så är det bäst att hålla henne med löplina. 

Mamma är Selmas största beundrare trots att hon redan hunnit meja ned en och annan rabatt och grävt upp en klematis, och tycket verkar ömsesidigt så som Selma svansar runt henne och överraskar med en pussattack så ofta hon kan!

Fästingskydd

Inför fästingsäsongen sökte vi runt bland alla möjliga halsband, sprayer och örtbrygder för att hitta ett bra skydd. Vi är själva allmänt mot gifter och besprutade produkter när det kommer till vad vi själva tar på oss så varför skulle vi inte göra detsamma för vår hund?

Även om vi fortfarande tycker det verkar aningen abstrakt så föll valet på Tic-Clip som är ett giftfritt alternativ där en bricka som fästs runt halsen utsöndrar bioenergi som ska hålla de små rackarna på avstånd. Eftersom Tic-Clip måste sitta på under hela säsongen för att verka så fäste Hampus, tillika familjens säkerhetsansvarig!, brickan i ett halsband med ett tunnt fäste som enkelt bryts upp om det skulle råka fastna någonstans.

Jag är nöjd. Inga fästingar och vi slipper kväva vår hund!