Spår i snö

Rubriken handlar lika mycket om de spår som Selma och jag gör i snön, som att faktiskt spåra i snö.

Snön ligger inte längre vit och fin runt vårt hus för se där har vi varit och härjat och lämnat långa labyrinter efter oss. När det skottades utanför just vår port var marken under alldeles gul. Inte som på julkorten alltså men så är det.

Jag har länge gått och sneglat avundsjukt på barnens pulkor i backen. Så i förrgår tog jag med mig mitt barn och en sån där stjärtlapp, eller vad de kallas?,och passade på att tjyvåka efter att de riktiga barnen gått hem. Selma tyckte det var minst lika roligt som jag! Vi for nerför backen tillsammans och när jag landat i en snöhög blev jag överfallen av glädjerus! Selma tyckte det var så kul att hon fick åka med i mitt knä eftersom det verkade som att hon nästan sa: "Min tur, min tur!" efter mitt första åk. Och när vi kommit ned för backen fick hon spatt och var tvungen att avreagera sig genom att dra några vändor i snön.

Söndagen spenderade vi på stora Hundmässan 2012. Jag ställde väckarklockan för att hinna dit och se  elitklassen i lydnad kl. 9. Så där stod jag och bölade eftersom de är så fantastiska och det gav mig verkligen inspiration till att fortsätta träna med Selma!

På mässan mötte vi även upp Selmas bästa kompis Jenny som jag hittills inte nämnt i bloggen!

Det känns alltid svårt att lämna ifrån sig Selma till andra. Jag tänker mer på dem än på Selma faktiskt, eftersom hon kräver en del bestämdhet och en stor portion humor. Så vilken tur vi haft att kunna lämna Selma till Jenny under hösten och så bra att hon dessutom bor bara några hus längre bort på gatan! Det märks på Selma att hon verkligen gillar att hänga hos Jenny och ofta när vi råkar gå förbi hennes hus drar Selma dit. Så fort Jenny öppnar dörren pressar sig Selma in och verkar otroligt hemmastadd. Inte sällan när jag hämtat henne efter jobbet har bägge kommit yrvakna till dörren 

efter den vanliga eftermiddagsluren i soffan tillsammans så nej, Selma kunde inte ha det bättre!

Vi lyssnade bl. a på Fredrik Steens föredrag på mässan där han pratade om att många problem vi har med våra hundar bottnar i att hunden inte ser sin ägare som en resurs. Att vi borde flirta lite mer med våra hundar för att återvinna deras nyfikenhet på oss och att vi gör saker tillsammans. Om vi tar promenaderna tillsammans och inte låter hunden gå för sig medan vi går i andra tankar eller står och sms:ar medan hunden utför sina behov så kommer vi att ha en hund som inte vill dra i kopplet och en hund som inte springer iväg så fort vi lossar kopplet.

Detta är en tanke som följt mig hela tiden. Det märks så tydligt på Selma om hon tycker att jag är oengagerad på vår morgonpromenad. Hon surar och vill inte komma på inkallning. Men om jag backar och börjar om, det behövs så lite, så har vi hur fin kontakt som helst.

Min slutsats efter att bara ha lyssnat på Steen är att jag nog är ganska bra på det här med att flirta med min hund. Vi gör oväntade grejer ihop. Om det så bara handlar om att gömma sig bakom toadörren när hon minst anar det till att dra med henne på en pulkatur i backen. Att se på Selma hur hon tycker att vi är den roligaste Matte och Husse som finns är värt allt. Det finns inget bättre bevis på samspel och kontakt!