Signaler

Jag tror man påverkar sin hund tidigt som valp i hur man handskas och tar i den. Selma är som vax i mina armar och litar helt och fullt på hur jag håller i henne eftersom jag tidigt fick henne att känna trygghet i min famn och då är det jag som bestämmer. Aldrig har hon kommit loss ur min famn genom att sprattla. Först när hon var lugn och visade att hon ville ned igen så satte jag ned henne.

När vi kliver på rulltrappor hoppar hon vant upp i min famn och sätter sig som ett barn på min höft med bägge tassarna runt min hals! Hur envis hon än må vara att få sin vilja igenom och att göra som hon själv behagar så är hon mycket vek om jag fångar och håller om henne. Måånga passivitetsövningar och långa stunder med klapp och massage redan som valp har byggt en nära fysisk kontakt där vi till en början fick trycka fast henne för att liksom tvinga henne att slappna av och varva ned. Sen gick det fortare och fortare. Nu njuter hon och vill allra helst vara nära.

Att studera och läsa på om hundars signaler och kroppsspråk har varit till stor hjälp i vår kommunikation men kanske mest för att det är intressant att förstå sin hund och inse att de har så mycket att berätta som vi kanske inte uppfattar eller rent av misstolkar. Lika svårt kan det vara för hunden att förstå vad vi vill att den ska göra om vi inte kommunicerar med tydliga signaler.
Jag tänker bara hur svårt det är för oss människor att förstå varandra om vi talar olika språk. Istället tar vi då hjälp av kroppen och gester, ofta så övertydligt vi kan och kombinerar med att prata tydligt och långsamt.
På samma vis har jag alltid använt tydligt kroppsspråk vid inlärning av olika moment med Selma och först sedan jag märker att hon förstår har jag upprepat ett ord jag vill kalla detta.
Att använda kroppsspråk har även bidragit till att jag fångar hennes uppmärksamhet i de allra flesta lägen. Hon följer mig med blicken och har full koll på ifall jag t. ex. räcker ut en hand åt vänster för att jag vill att hon ska gå på min vänstra sida, en knuten näve så sätter hon sig ned, håller jag upp handflatan mot henne så förstår hon att hon ska stanna och vänta på ett kommando osv.

Ibland behöver vi inte ens prata med varandra och det jag plötsligt säger får då en större vikt, hon lyssnar, än som att höra på en skvalande radio som står på i tid och otid!

Jag själv blir åtminstone jävligt trött på folk som bara skvaler. Säger de plötsligt något viktigt är risken ganska hög att jag redan slagit dövörat till!

Slänger in några bilder på Husse och knähunden Selma och önskar en skön och lagom tyst 2:a advent!